Hade Scoob Rock varit amerikan hade han förmodligen toppat några listor just nu. Eller, rätt många.

Till skillnad från förra albumets experimenterande tillsammans med folk runt Carl-Michael Herlöfsson (en skiva som jag såhär i efterhand var lite snål mot) har Scoob den här gången gått tillbaka till hiphop av lite mer traditionellt snitt. Och rätt ofta gör han musik som inte landar särskilt långt ifrån det nya ryggsäcksland som Kanye West härskat över så framgångsrikt senaste tiden. Hiphop med högvis av soul, på flera sätt. Ta bara öppningsspåret på ”New Day”, ”One of Those Days”, som är byggd kring en lika massiv blåsvägg som Beyoncés ”Crazy in Love”.

Som sagt, hade Scoob varit amerikan hade han sannolikt dragit in rejält med stålar idag. Helt rätt i tiden.

När jag skrev om ”Third Chapter” hoppades jag att Scoob skulle hålla fast vid samma människor och ta samarbetet ytterligare några snäpp vidare. Det har han alltså inte gjort, konstaterar jag först lite besviket när jag börjar lyssna på ”New Day”. ”Third Chapter” kändes som en synnerligen fräsch och behövlig fläkt när den kom. Men när jag lagt BomKrash-filtret åt sidan upptäcker jag att det finns gott om förtjänster även i den nya kostymen. De fyra första spåren i synnerhet.

Efter fläsköppningen med ”One of Those Days” hoppar Scoob in i jeepgungsmobilen och diggar scenen med soltak, gangsterhäng och diamanter i baksätet medan ”It's Like That” blastar ut ur stereon. Vid hans sida finns den för mig nya bekantskapen Palestine (tydligen snart albumaktuell). Sedan ett snabbt klipp till den betydligt mer blå ”Zonin (Hiphop)”, där Scoob och Cheri försäkrar sin kärlek till musiken. Sedan blir det dags för ständige parhästen Akem att gästa i den smurfade ”Can't Give Up Now”.

En imponerande öppning.

Men sedan kraschar hela ”New Day” rakt in i Leafy-samarbetet ”Rotate” och det blir elektrisk ragga och plastblås för hela slanten. Inte lika kul. Tyvärr hämtar sig skivan aldrig riktigt efter det. ”We Strive” är sedan tyvärr mest irriterande genom sin upprepning, texten till trots. Men med det sagt är de riktiga missarna rätt få på ”New Day”, resten av materialet blandar riktigt bra grejer (som baktaktsgungande ”DA Massive” med sin smurfsampling av Donald Fagen-låten ”I.G.Y.” – eller om det är en sampling av Howard Jones version, som jag alltid kommer förknippa just den låten med), med betydligt blekare historier. Sedan är albumet alldeles för långt med sina 70+ minuter (inklusive åtta minuters mixtapande allra sist som jag gärna klarat mig utan).

Scoobs främsta tillgång är fortfarande den raspiga rösten, som jag gillar som fan. Nu väntar jag bara på att han ska få till albumet som matchar den.

Tjugo minuters kapning av materialet på ”New Day” hade varit ett väldigt stort steg åt rätt håll.