Den politiska hiphopens svenska flaggskepp är tillbaka med sitt andra soloalbum. Ett album som den här gången tagit Promoe halvvägs över Jorden. Till Jamaica, närmare bestämt. Där har han odlat sin dreadlock-sida tillsammans med ett mindre gäng tunga namn.

Ett äventyr som hade alla förutsättningar att bli hur bra som helst. Och jodå, visst har baktakten denna gång fått än mer utrymme än det som antyddes på Looptroops ”The Struggle Continues”. Och visst finns här ett par riktigt tunga spår med rötterna någonstans mellan reggae och ragga. Men trots det är det svårt att komma ifrån att det är en person som står för skivans bästa beats, och därigenom albumets bästa låtar.

DJ Embee. Looptroop-kollegan i egen hög person.

Visst, man skulle lite syrligt kunna säga att det var jävligt onödigt att dra iväg tvärs över klotet när hjälpen fanns betydligt närmare, men jag säger snarare tvärtom: det visar vilken enastående hög klass Embee håller i sina produktioner. Inte bara i Sverige. Överhuvudtaget. För Jamaica-spåren är långt ifrån dåliga, tvärtom finns här även riktiga guldkorn. Men det är på något sätt kemin mellan Promoe och Embee som lockar fram det där lilla extra. Beats som passar Promoe som handen i handsken.

För är det något jag saknar i några av de övriga spåren är energi. Det känns nästan som lite slentrianrytmer, som inte alls passar Promoes textspottande. När Promoe möter Ward 21 i ”In the Jungle” hade jag väntat mig gnistor. Istället blir det bara okej ragga. Jag vill gilla ”Justice” (med gästande Anthony B) mer än vad jag gör. Detsamma gäller ”Mah Grrrl” (med Ghost).

Frågan är om inte den bästa baktakten faktiskt kommer i ”Dog Day Afternoon” (ännu mer gäster, den här gången Timbuktu, Rantoboko och Chords). Producerad av… Breakmecanix. ”Dog Day Afternoon” eller möjligen Chilly-producerade ”Fit You Haffe Fit”, där är mina favoriter med Jamaica-smak.

Av spåren producerade utanför Looptroop-huset är DJ Larges arbete i förstasingeln ”These Walls Don't Lie” ganska överlägset bäst. Men, som sagt, det är ändå Embee som fångar mig mest på ”The Long Distance Runner”. Därför är det också helt naturligt att han får äran att både inleda (”Marathon” och titelspåret) och avsluta (”Calm Down”) skivan. Särskilt starkt är vackra ”Calm Down”, som tydligen var avsedd för Embees eget soloalbum (han sjunger även i bakgrunden), men som till slut hamnade här. Det är vemodigt livsbejakande hiphop av den typ som också kunde höras några gånger på Looptroops senaste album. Vackert, varmt och vemodigt, som känns som en väldigt passande avslutning på ”The Long Distance Runner”.

Visst, mycket är sig likt. Inte minst vad gäller texterna. Men också att Promoe även denna gång väljer att rappa på engelska, något som jag föredrar höra honom göra. Den stora skillnaden jämfört med ”Government Music” och Looptroop-skivorna är naturligtvis att det jamaicanska inslaget fått större utrymme den här gången, även om jag väntat mig betydligt mer av de spåren. Förhoppningsvis växer de med tiden.

Ännu en bra skiva från Looptroop-kollektivet, även om den inte är den klassiker jag kanske hade hoppats på.