Patti Scialfa får se upp. För nästa gång Springsteen står på scen och tar i från tårna i ”Red headed Woman”, kanske det inte är den nuvarande First Lady of Love han riktar den till. Efter två minuter med ”White Lines” förstår man att Soozie Tyrell lika gärna skulle kunna vara föremålet för den affektionen.

Och det faktum att hon har ett kopparfärgat hårsvall i klass med fru Springsteen har inget med saken att göra. Eller, jo, lite kanske. Men främst tänker jag på att det finns väldigt många paralleller att dra mellan New Jersey-sonen och fröken Tyrell.

Motorvägar. Barromanser. Mer motorvägar. Barndomsminnen förknippade med
motorvägar. Och lite allmänt filosoferande och funderingar på världen sedd genom sidorutan på en Chevy 1964 på väg genom Wyoming. Här finns samma typ av vardagsberättelser ur ett gräsrotsperspektiv, samma road house-romantik, samma bardiskbetraktelser och skildringar av spelet mellan könen och framförallt samma musikaliska driv som ger bränsle åt de mer raggarrockiga låtarna i Springsteens repertoar.

De vassa fiolerna, och det faktum att både herr och fru Springsteen medverkar på plattan, gör det dessutom omöjligt att inte tänka på ”The Rising”. Och det får ni tolka hur ni vill, allt jag säger är att några spår tenderar att bli lite anonyma och passera en obemärkt förbi i en ström av oväntat starkt, och framförallt rockigt, material för den som förväntade sig Okie-felor och hillbillyhymner. Särskilt inledande titelspåret är en plaskvåt Springsteen-dröm:

”My two sisters and me in the back seat
Fightin' 'cause we're bored to tears
Wooly-Bully blarin' on the radio
Dad yellin' 'I can swing from here'”

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att gillar man inte Soozie Tyrell så gillar man inte Springsteen och alla vet väl vad Joe Strummer sa om att inte gilla Springsteen, eller hur?

Då så.