Svenska Setherials ”Endtime Divine” är en av de skivor som blivit liggande under sommaren. Den har funnits i handeln sedan i början av juni.

Black metal i den gamla skolan. Så skulle jag vilja kategorisera Setherial. Hade det inte varit för produktionen, som helt klart är oklanderlig, hade jag lika väl kunnat datera platta tio år tillbaka. Gitarrslingor, grindpartier varvat med dubbla baskaggar, ett hejdlöst tempo och väsande, rosslig sång. Japp, det är old school black metal vi talar om.

Även visuellt är det oldschool. Läder, nitar, corpsepaint och artistnamn som Wrath (sång), Kraath (gitarr), Choronzon (gitarr), Mysteriis (trummor) och Zathanel (bas). De betecknar sig även som ”true” i biografin och jag förutsätter att det är på det religiösa/ideologiska planet de menar. Ensam är stark, tro på dig själv och det finns inga metafysiska storheter. Old school black metal.

Den åtta låtar långa skivan är Setherials fjärde släpp, femte om man räknar med samlingen av demos och outgivet som släpptes i våras. Kompromisslöst mangel från början till slut som framförs i stort sett felfritt.

Tyvärr blir det lite för mycket av det goda och det mesta känns enformigt i slutändan. Det är för lite break, tempot är för högt rakt igenom, Wraths sång blir endimensionell och framför allt har alltihop hörts förut. Visst, det är bra gjort, men inte så speciellt spännande.

Gillar man å andra sidan klassisk black metal, som den enligt Mayhem med flera ska framföras, gillar man nog det här. Personligen gillar jag nog det lite mer experimentella, som på Mörk Grynings senaste giv, eller det lite mer pompösa, som man hittar hos band som Cradle of Filth även om traditionell black metal definitivt har sin charm.

Det handlar ändå inte om någon svårtillgänglig historia, tvärtom skulle jag vilja säga att detta är ganska melodiöst, man kommer in bra i låtarna och jag kommer på mig själv med att hålla takten med foten, så gott det går vill säga. Det funkar i små doser, men faller i längden på att det blir enformigt.

Att killarna kan spela råder det inga som helst tvivel om. Vad jag skulle önska nu är att svängarna togs ut lite mer och att man vågar sticka ut från den mall som traditionell black metal faller under. Då kan det här bli riktigt bra, men nu når man inte ända fram.