Jag hör till gruppen av gamla sura fans som inte alls gillade Mary J Bliges förra album. Jag tyckte att hon sålt ut för stora delar av det som alltid varit hennes själ. Jag tyckte att hon lämnat en för stor del av tyngden till förmån för det lättillgängligt lättsmälta för att jag skulle orka med hela skivan. Men ända sedan jag hörde den monstruösa förstasingeln från ”No More Drama”, ”Family Affair” producerad av Dr Dre, har mina förhoppningar och förväntningar på Mary år 2001 sakta men säkert höjts upp, upp, upp.

Egentligen borde hon ju inte klara att leva upp till de förväntningarna. Men, Mary vore ju inte Mary om hon inte klarade det.

”No More Drama” är ett rejält kliv bakåt och därmed samtidigt i min bok ett par steg framåt i förhållande till föregångaren. Hiphopen är tillbaka som den självklara basen för musiken. Attityden har flyttat ut från champagneklubbarna och ner på gatan igen. Mörkret har återvänt, lättjan och guldglansen är som bortblåst, trots att låtarna handlar mer om att dansa dansa dansa än krossade hjärtan.

Mary har handplockat alla de största producentteamen. Alla de där som vi normalt upplever har en extrem eller särpräglad stil. När de möter Marys röst blir allt en helhet. Kanske är det Marys eget arv som hjälpt namn som The Neptunes, Jimmy Jam & Terry Lewis, Swizz Beatz, Rockwilder och Missy Elliott att dra åt samma håll, att skapa en helhet. Jag tror det. Många av de här producenterna har ju mer eller mindre växt upp på en rejäl dos Mary. Klart att de behandlar henne med respekt. Mary har redan ett tydligt sound som de här producenterna gillar, de varken kan eller vill förändra det. Det enda de vill är att hjälpa till att skapa den ultimata Marylåten.

Den allra viktigaste förändringen på ”No More Drama” i förhållande till ”Mary” ligger nu inte i vare sig melodiernas styrka eller den skrud de klätts i. Nej, det som framförallt gör att Mary tagit ett rejält stort steg framåt igen är något som närmast kan beskrivas som närvaro. Där jag sist tyckte mig ana både distans och ointresse hittar jag nu närhet och svidande lidande. Mary träffar mig återigen mitt i hjärtat. Det bränner och gör ont. ”No More Drama” känns. På alla de rätta ställena.

Samtidigt är det den gamla vanliga visan. Inte heller Mary har lärt sig att döda sina älsklingar. Därför får vi 17 låtar och 72 minuter musik. Det får ju plats. Varför inte utnyttja utrymmet? Det vanliga resonemanget. Men, hade Mary och systern LaTonya valt att skära lite här och kapa lite där hade jag suttit med en modern klassiker i min boombox. Nu tvingas jag återigen konstatera att det finns ett par spår som inte håller måttet. Spår som jag helst vill hoppa över för att få höra de som berör.

Å andra sidan, när det blir så bra som i redan nämnda singeln, den fräcka ”PMS” och mötet med Eve i ”Where I've Been”, ja då spelar det ingen roll att producentstolen getts ett par gånger för ofta till Kenny Flav eller att Mary själv gör ett ganska misslyckat försök att rappa i inledande ”Love”.

Mary är tillbaka på tronen som ”the queen of hip hop soul”.