Två år efter den enastående debuten är det dags att följa upp. Aaliyah står genom föräldrarnas försorg utan producent sedan det uppdagats att hon haft ett förhållande med R Kelly. Aaliyah hade inte åldern inne, trots detta gifte sig de båda. Av amerikanskt naturliga skäl blev mamma och pappa Haughton rosenrasande och förbjöd dottern att träffa sin Robert igen. Kanske är det sanningen. Kanske inte. Aaliyah själv tiger som muren och sa i en intervju med Mats Nileskär att hon aldrig skulle ta bladet från sina läppar och berätta vad som egentligen hände. Kanske lika bra det. Historien hade redan vänts ut och in i amerikansk musikpress. Det spelar inte längre någon roll vilken sanningen är.

Men, hur skulle hon kunna överträffa debuten? Det enkla valet hade varit att låta kronprinsen Rodney Jerkins ta över rodret helt och hållet. Men Aaliyah gör inte det enkla valet. Istället väljer hon att inleda ett nära samarbete med två hittintills oskrivna kort: Missy Elliott och Tim ”Timbaland” Mosley. Ingen av dem hade hunnit göra särskilt mycket väsen av sig innan de fick förtroendet att mer eller mindre på egen hand försöka överträffa det enastående debutalbumet.

Ett modigt val av en då fortfarande mycket ung artist. Ett val som skulle visa sig vara helt rätt. ”One in a Million” är skivan som blev facit och mall för de kommande årens utveckling av hela den amerikanska R’n’B-scen vi sett explodera på båda sidor av atlanten. Antalet indirekta och direkta stölder av de ljudbyggen och melodier Missy och Timbaland byggde åt Aaliyah på ”One in a Million” är för många för att det skall vara meningsfullt att räkna upp dem. Men en sak är självskriven. Den R’n’B:n i dess nuvarande form startade här.

Hur står sig skivan då? Hur står sig låtarna?

Jo tack, så där. Om man nöjer sig med att lyssna på de låtar Missy och Timbaland producerat och skrivit så är det här fortfarande en riktigt bra skiva. Tyvärr fick de inte ensamma händer. För att på något vis försöka återknyta till den varma hiphop-möter-soul-atmosfär som R Kelly skapade på ”Age Ain’t Nothing But A Number” kallades Kay-Gee och Treach in för att hjälpa till med det stundande singelsläppet ”A Girl Like You”. Det blev inte mer än en trist återupprepning av ett tidigare säkert framgångsrecept. Ett försök till en ny ”Back & Forth”. Det gick inget vidare. Inte heller håller de spår som producerat Vincent Herbert – bla de småtrista coverversionerna av Isley Brothers ”Choosey Lover” och Marvin Gayes discostrut ”Got To Give It Up” – får mig att spetsa öronen. De kändes utdaterade redan första gången jag hörde dem och tidens tand har inte varit snäll mot dem.

Missy och Timbaland lyckas med allt det kollegorna misslyckas med. Eller vad sägs om den här serien låtar: det framåtblickande titelspåret ”One In A Million”, den vrålfunkiga singeln ”If Your Girl Only Know”, den hjärtknipande balladen ”4 Page Letter” och den varma och vackra ”Never Comin’ Back” – för att nämna några av de fantastiska spår de båda bidrog med.

Jermaine Dupri, Rodney Jerkins och kanske framförallt Daryl Simmons produktion av Diane Warren-klassikern ”The One I Gave My Heart To” lyckas nästan mäta sig med Missys och Timbalands insatser. Men, bara nästan.

Aaliyah sjunger ett snäpp vassare och mer varierat på ”One In A Million” än på ”Age Ain’t Nothing But A Number”. Det märks att både hon och hennes röst har mognat. Hennes säregna nästan blasséartade stil hade inte riktigt hunnit utvecklas här. Hon tar fortfarande i lite mer än hon skulle göra senare i karriären. Hon går framförallt upp mer. Inte så att hon ägnar sig åt något hysteriskt wailande, men nog utnyttjar hon en större del av registret här än hon skulle komma att göra på sista albumet. Aaliyah sjunger coolare och mer obehindrat än de flesta av sina konkurrenter. Det var det som gjorde hennes röst unik. Att hon vågade hålla igen.