När superproducenterna Neptunes vill varva ner leker de med sitt hobbyprojekt N*E*R*D och har så här hunnit med en fullängdare. N*E*R*D:s förstasingel Lapdance, med en video som det stod ”MTV, censurera mig” på, handlade om korrupta politiker som gör vad som helst med vem som helst, bara de får tillräckligt bra pröjs. Som prostituerade och strippor, konstaterades det.

Visst. Eller kanske Neptunes själva. Förutom att förmodligen vara hiphopvärldens dyraste och trendigaste producenter, jämte Timbaland och Dr. Dre, är de också hiphopvärldens (och soulvärldens) just nu mest produktiva producenter. Neptunes har varit med på ett hörn på nästan varenda stort skivsläpp i år.

Och jag börjar bli lite trött på det.

N*E*R*D-skivan var fylld med galna infall och experimentlusta. Men när Neptunes ska producera ”kommersiellt” plockar de fram sin standardkostym och trycker in låten i den, oavsett av vem som sjunger eller rappar (och i fallet Ray J passade kostymen riktigt illa). Dr. Dre dras också med det här till viss del: om det inte är trasigt, varför fixa till det? Funkar det så funkar det. Om det sedan är de själva, artisterna eller skivbolagen som fegkör låter jag vara osagt.

För det funkar ju. Och när alla pusselbitar faller på plats funkar det riktigt bra. Lyssna på Mary J. Bliges Family Affair. Eller ännu mer Cross The Border med de senaste stjärnorna på hiphop-himlen: Philly’s Most Wanted.

Mr. Man och Boobonic har hängt ihop sedan de var åtta år och rappat nästan lika länge. Inte helt oväntat kommer de från Philadelphia och de sällar sig därmed till rappare som Eve och The Roots.

Det finns 18 låtar på Get Down Or Lay Down. The Neptunes har producerat 11 av dem. Och de flesta av dem är faktiskt inte så roliga. Oftast är det samma trumljud som på nästan alla Neptunes-produktioner. Samma elektriska syntslinga som lurar i bakgrunden. Samma studsrytmer. Och Suckas låter som en sämre kopia av Lapdance. Men överlag är det bra. Det svänger. Men jag är bara så jäkla trött på deras patenterade formel.

Speciellt irriterad blir jag när de bästa låtarna inte är producerade av Neptunes. Y’all Never Hurt Us och The Game, producerad av T-Mix, bryter av med sina raka rytmer och sin gatunära stämning. Epitomes What Makes Me för tankarna till Mobb Deep med sitt ödsligt ekande piano. I den kostymen förvandlas Philly’s Most Wanted till nästa Mobb Deep. Allvarsamma omvärldsbetraktare. Med passande musikalisk bakgrund.

Men Neptunes visar sin storhet i plattans bästa spår, Cross The Border. En riktig dansgolvsvältare med spansk gitarr, marackas och allsångsrefräng. Då funkar allt precis som det ska. En av årets bästa singlar.

Både Mr. Man och Boobonic har flytet och rösterna att bli riktigt stora. Men när jag hör What Makes Me kan jag inte låta bli att önska att skivbolaget skulle sluta tänka med plånboken och låta dem experimentera mer.

Och när jag hör Britney Spears och Kelis nya singlar tänker jag att Neptunes nog skulle må bra av att lära sig att säga ”nej” lite oftare.