Jag sitter i Paris tunnelbana klockan 23.59 och beslutar mig för att hoppa på första bästa tåg och därmed börjar resan till ”Une saison vole'e” när jag hastigt kliver på innan dörrarna hinner slås igen.

Det är Francois tredje skiva och hon har levt ett ganska undanskymt liv i Sverige där hennes skivor inte fått något större utrymme i press. Hon kommer från Frankrike och har vid sidan av musiken även en karriär som målare och illustratör. Kanske är just språket en förklaring till att franska skivor aldrig har slagit väl ut i Sverige. Franskan är underskattad som popspråk lyssna till exempel på Serge Gainsbourgh (en utmärkt fransk popkonstnär och excentriker som särskilt under 60 och 70-talet gjorde en rad minnesvärda inspelningar).

Francois franska sång och uttal är sensuellt, vackert och hemligt och när det beblandas med de spetsiga huggande gitarrerna, hotfulla orglarna och drömska vibrafon-melodier i den akustiska, skruvade ljudbilden som blandar skräck med Waitsiska skrotlandskap. Summan blir ett skönt skört otryggt vemod som det är omöjligt att slita sig ifrån. Och även om man inte förstår den franska texten förstår man ändå vad som förmedlas. En känsla i rösten och otryggheten i instrumenten och ljudbilden. Den mystiska ljudbilden är det som främst skiljer den här skivan från föregångaren ”Vingt a trente mille jours”. Man har tagit den nya skivan till en ny dimension med hjälp av samplingar och utökad instrumentarsenal. Speldosor och barnmelodier bidrar ytterligare till att förtäta stämmningen och lägga nya lager av betydelser i ljudskapelsen.

Det känns som en resa man får bevittna. Man tas igenom olika lager av tider och platser som man får ta del av eftersom man löst biljett till föreställningen. Den förra skiva var en mer enkel historia, en mer oproducerad skiva där musikernas framförande stod i centrum.

En duett görs också med sångaren Joey Burns från Calexico i låten ”Over All” (ytterligare en låt har engelsk text, ”Please Be Angry”). Det är just i dessa låtar stämningen dras ned en aning eftersom övriga spår på skivan flyter på likt en spännande film som man aldrig vill ska sluta. Man vill följa med i alla kvarter och miljöer som de släpar med en i och man är till och med beredd att boka en sista minuten biljett till Frankrike för att omedelbart ta sig till platsen där man tror att de olika scenarion har utspelat sig. Därför känns de två låtarna på engelska aningen onödiga och påklistrade. Den förstnämda låten är visserligen bra men den känns konstruerad i detta sammanhang. Som att man skulle man skulle få för sig att måla dit en extra kludd på en tavla som redan är fulländad och färdigställd. Och den sistnämda känns onödig i sitt vulgära PJ Harvey-utspel.

Jag anländer vid slutstationen på tunnelbanan och jag känner mig omtumlad efter resan med ”Une saison vole'e”. Det har blivit morgon och dagsljuset känns som en befrielse när jag anländer ovan mark. Långsamt med tröttsamma steg kryssar jag övergånstället vid Rue des Rosiers på väg till mitt enkla rum på andra våningen där jag hyrt in mig för dagen.