Skivbolaget Impulse (1961-1977) var fenomenala på att, genom smart marknadsföring och tack vare hängivna jazzkonnässörer, lyckas kombinera fri lekstuga med hyfsade försäljningsframgångar. Tack vare att de ingick i en större koncern (ABC-Paramount) kunde de bland annat satsa på helvrickade storbandsprojekt med Sun Ra och Albert Ayler – ambitiösa och dyra skivinspelningar som egentligen inget annat skivbolag på den här tiden hade råd med.

Ett av de märkligaste och samtidigt mest kreativt (knappast försäljningsmässigt) lyckade projekten är basisten Charlie Hadens ”Liberation Music Orchestra” från 1970. Haden var precis som många andra artister engagerad i det som då hände i Vietnam och Kambodja och ville skapa en skiva som avspeglade frustrationen i samhället och det världspolitiska kaoset. Han lät därför den ultrabegåvade Carla Bley arrangera en mix av eget material och politiska folkvisor från spanska inbördeskriget och samlade sedan ihop ett stort gäng av de grymmaste avant-gardistas tillgängliga, som Don Cherry på trumpet, Paul Motian på trummor och Dewey Redman på sax för att skapa Liberation Music Orchestra. Som en slags extra krydda samlade Haden även ihop en skräddarsydd publik bestående av överlevare från spanska inbördeskriget, sex gamlingar från Lincoln Brigade med sina respektive och Gil Evans som (förutom Evans kanske) inte hade en jävla aning varför de var tvungna att sitta och lyssna på den här märkliga musiken.

”Liberation Music Orchestra” rör sig framåt som en geléig storbandsklump, partier av stompig stumfilmsmusik eskalerar i en vägg av jazz, bräckligt storbandskaos som imploderar i en ödesmättad spansk gitarr – postmodal jazz möter progressiv circus. Ett av de starkaste partierna är ”El Quinto Regimiento-Los Cuat”, förövrigt samma folkvisa som Coltrane gjorde ”Olé” av tio år tidigare, som här framförs som en dyster och lite New Orleans-doftande tretaktare. Det är så fantastiskt vackert att det inte går att skriva om utan måste upplevas. Bandet gör också dramatisk och svepande orkanjazz av Ornette Colemans ”War Ophans”, en annan av skivans höjdpunkter. I ”Song for Che” visar Haden även vilken skicklig basist han är, något som annars kommer lite i skymundan på resten av skivan. Här skapar han mäktig sombrerojazz med sin bas endast ackompanjerad av en rasslande tamburin.

Topparna på ABC vägrade först get ut ”Liberation Music Orchestra” när producenten Bob Thiele presenterade skivan. Till slut gav de med sig men gav den inte en spänn i marknadsföringsbudget. Två år senare återutgavs den men försäljningsframgångarna uteblev även då. Däremot blev den snabbt en kultklassikser.

Charlie Hadens Liberation Music Orchestra-projekt lever kvar än idag. Senast förra året släpptes skivan ”Not In Our Name?” även den ett musikaliskt manifest, den här gången mot Bush-administrationen.