När Floetrys debut ”Floetic” kom 2002 var titelspåret en av årets mest spelade låtar här hemma. Jag hade med den på blandband, brände den på skivor och kollade videon på Internet. Resten av skivan? Jo, det var väl några låtar som var bra, men jag minns knappt hur de låter eller vad de heter.

Det är just det som är Floetrys problem. Musiken fastnar inte. Även om jag gillar konceptet med Marsha Ambrosius och Natalie Stewarts olika stilar, där Ambrosius sjunger och Stewart framför någon sorts spoken-word, och sättet de kompletterar varandra på, gör musiken helt enkelt inget bestående intryck. Den är alltför laid-back, det är musik för hissar och klubbar med ljusa soffor där ingen dansar och ingen spiller rödvin. Dessutom verkar det ibland som om båda damerna gör allt för att fylla ut varje litet utrymme i musiken med sina röster. Det blir mycket wailande, viskpratande och bakgrundspipande i längden.

Vad hjälper ett inhopp av Common på ”Supastar”, när man ändå inte minns melodin efter fem lyssningar? Vad hjälper det att Floetry består av två britter när de sökt lyckan västerut och gör amerikansk dussinsoul?

”I'll Die” är ett undantag. Sången och musiken lyckas här ge texten mening och liv. ”My Apology” har också svängpotential vid rätt humör.

Jag vill inte gå in för att gilla en skiva. Jag vill vara tvungen att gilla den, för att allt annat vore orimligt. Men Floetry gör menlös musik. Inte dålig, bara intetsägande.

Nej, då lyssnar jag hellre på ”Butterflies”, Floetrys bidrag till Michael Jacksons oförtjänt toksågade ”Invincible” från 2001.