Det här är som att landa i en musikal gjord på ”Donnie Darko”. Mörket. Ensamhetens förvridande av verkligheten. Sentimentaliteten. Ensamheten.

Matchbook Romance har gjort album med klass med hjälp av John Goodmanson. För emocoren lever och odlar sin ångest. Matchbook Romance visar genrens styrka och bredd med detta andra album.

”Voices” är en slags sorglig cirkus. Som om Radiohead hade spelat på Moulin Rouge med sömniga cancandansare. ”Monsters” doftar malört och billig cologne. Och det är säkert det som får skivan dess djupa yta. För det dekadenta och svulstiga vemodet pöser över hos Matchbook romance. Men det finns också trådar som både ger oss gåshud av ett svunnet Weezer och ett Alice in Chains.

Men det finns sällan plats för varken malört eller trogna franska glädjeflickor från 1890-talet. För känslan drömmer som det senare, men handlar snarare om onda tonårsdrömmar som kryper utefter furulisten i gillestugan. Låtlistan skvallrar med sina titlar: ”You can run, But we'll find you”, ”Singing bridges (we all fall)” och ”I wish you were here”.

Tufft, känslosamt och bra agerat. Men det ska väl sådana där feberdrömmar vara. Eller hur?