Recension
- Rough Night in Jericho (LP) Dreams So Real
- 1988
- Arista
En klassiker du missat
Lyssna
Externa länkar
- Dreams so real
- Läs en artikel och lyssna på ett par låtar.
- The Georgia Music Hall of Fame
- Läs mer om musik från Athens, Georgia.
Samma år som U2 släppte ”Rattle and Hum” och Paula Abdul följde upp låten ”Straight Up” med albumet ”Forever Your Girl” kom den här klassiska skivan med trion Trent Allen, Barry Marler och Drew Warsham – Dreams So Real. Trion kom ifrån REM:s hemstad Athens och det var Peter Buck som producerade Dreams so Reals debut, ”Father's House”, 1986.
Dreams so real hann spela in tre skivor innan de lade av. ”Gloryline” avslutade karriären 1990. Sedan dess har medlemmarna pysslat med andra saker än musik. Men det är ”Rough Night in Jericho” som är bandets största skiva. Det var också den – och inte minst titellåten – som gav trion det nationella genombrottet.
Jag har lite svårt att förklara hur Dreams so real låter. Visst hörs de att de kommer från Athens. Släktskapet med REM och B-52's finns där. Men samtidigt är Dreams so real på många sätt bättre. För mig är de som en häxblandning av Bob Dylan, New Model Army och Black Rebel Motorcycle Club. Eller en betydligt tuffare version av The Rembrandts.
Låtarna är direkta och rockiga. Melodierna är oerhört starka. Barry Marlers gitarrer är hur snygga som helst och stämmorna han sjunger tillsammans med Trent Allen resulterar i något som liknar en hes, hetsig version av Simon & Garfunkel.
När stämmorna sjungs som de gör i låtarna ”Melanie” och ”Love Fall Down” är de något av det snyggaste jag hört. När Barry Marler spelar gitarr som han gör i titellåten ”Rough Night in Jericho” och ”Bearing Witness” är det nästan lika snyggt.
Det finns fler anledningar för mig att älska den här skivan. Desperationen i ”Heart of Stone”. Larmet i ”City of Love”. Lyftet i ”Victim”. Drivet i ”California”. Produktionen har kanske inte åldrats med full värdighet, men låtarna i sig har styrka nog att leva gott trots detta.
Det är synd att du aldrig fått eller kommer få upptäcka den här skivan. Den är helt klart en av mina favoriter.
Stämsång, snygga gitarrer och tio ruskigt bra låtar. ”Rough Night in Jericho” är en pärlorna i min skivsamling.
En klassiker du missat.
Publicerad: 2003-01-06 00:00 / Uppdaterad: 2003-01-06 00:00
18 kommentarer
när bob nämns i en recention blir man alltid nyfiken.
#
eller black rebel
#
Appetite for Destruction kom väl ändå 1987!?!
#
Lucyfire; visst är det så, 1987 var året!
#
Jag föreslår att dom ändrar till Lies då. För den GNR-skivan kom i alla fall 1988.
#
Låter ju jätteintressant. Måste se om jag kan ladda ner lite.
#
Kom inte Black Rebel MC Club på denna sida millenium skiftet. Det känns fel att jämföra dem med något från 1988. Måste finnas bättre liknelser…
#
Hmm… De var ju inget vidare… Hur lyckades du peta in BRMC? Jag tycker det låter som en blandning av REM och Dire Straits.
#
Har lite svårt att höra Bob Dylan i den här musiken. Blir nyfiken på vad Fredrik tänkte på …
#
OK, hade fel om ”Appetite for destruction”. Har ändrat och lagt in en annan kioskvältare istället. Ursäkta slarvet.
#
ok, låter kalas, men vart får man tag i den då?? Finns varken på ginza eller, bengans, ok hittar den inte heller på DC!?
#
Kolla här:
http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&uid=7:20:12|AM&sql=Asq6dtr79kl2x
#
”An okay album by an okay band”
#
Tackar! Äntligen får man reda på vilka som gjorde ”Rough nights in Jericho”! Fortfarande en kanonlåt. Har den på ett av mina gamla blandband från 80-t, men glömde då att skriva vilket bandet var…
#
Jepp, 87 var det.
#
”Det är synd att du aldrig fått eller kommer få upptäcka den här skivan.” ? Går den inte att få tag på längre?
#
Efter att ha hört låten ”Rough night in Jericho” på radio sent 88 gick man och köpte skivan och blev grymt besviken. Titelspåret är enligt min mening det ända på skivan som håller. Resten är tråkig amerikansk radiorock typ Wallflowers och i recensionen nämnda Rembrandts.
#
Ruskigt bra platta som rullar stadigt hemma hos mig fortfarande, även debutplattan "Fathers House" är värd att köpa. Sista plattan "Gloryline" är lite ojämnare, men titelspåret & ett par till gör även den till ett måste för fansen. Bandet återförenades runt 97-98 men efter att trummisen blev skjuten i huvudet samtidigt som hans flickvän blev mördad så la dom ner igen. Sångaren/gitarristen är numera dataansvarig på University of Georgia, trummisen lirar i lokala coverband. Tackar för artikeln!
#
Kommentera eller pinga (trackback).