Uppenbarligen är Bergen inte bara en av norra halvklotets fuktigaste städer utan invånarna även några av de funkigaste. Åtminstone kan man lätt få uppfattningen att groovig dansant handklappande electrofunk är deras och stadens signaturmelodi när Bergensere rullar igång. Det är ett alldeles oavsett en snyggt passning och även det mest uppenbart dansanta spåret på Björn Torskes Kokning.

För även om det böljar mjukt och gungar mest hela tiden har Torske fortfarande inte siktat in sig mot dansgolvet. Lekfullt men tillbakalutat med fluffiga dunkuddar till basgångar och referenser som house, techno och framförallt dub som centrala beståndsdelar smyger han fram försynta smått berusade melodier. Ena stunden stöpta som svettigt balkanblåsigt skrotupplagsskump, i nästa som djup dub-hommage till en spelklassiker i Versjon Wolfenstein.

Ibland gräver Torske lite för mycket där han står och försöker vända och vrida på varenda tänkbar vinkel av ett tema innan han släpper det. Många gånger som i den inledande låttrions vackra nedtonade storslagenhet fingertoppskänsligt och passande men ibland så till den grad att han hamnar i ett närmast vegeterande tillstånd. Men i stunder som när gitarren struttar genom en kaskad av laserstrålande stjärnfall i Bryggesjau eller när Gullfjellet förenar Lemon Jellys mest finstämda ögonblick med dimhöljd neo-folk också skimrande vackert.

Björn Torske är en rätt udda figur som rör sig lite vid sidan om sina norska kolleger och fortsätter gå sin helt egen väg. En väg han gärna får fortsätta på om den resulterar i sådana här hopkok som trots några underkokta delar här och var mestadels är alldeles utsökt.