Allt man gör ska någon gång göras för första gången. Så även festivalbesök. Aldrig i mitt nittonåriga liv har jag besökt en festival. Visst har tanken på festival slagit mig ett flertal gånger. Visst har det verkligen lockat att få campa med de närmaste vännerna, ha roligt och få se och höra mina favoriter i musikens värld och upptäcka nya idoler. Förra året var jag på väg till Skogsröjet, en festival utanför Norrköping, för att få uppleva det här sommarfenomenet – festival, men även det besöket försvann upp i rök av anledningar som jag idag inte minns. I år är det däremot dags för min första festivalvistelse. Det är dags att uppleva Arvika och känna av både festivalens och stadens stämning. Det ska bli väldigt roligt och jag har stora förväntningar på både banden och miljön.

Konserter har jag varit på, så klart. Stått och hoppat upp och ner i flera timmar. Vaknat dagen efter hes av allt skrikande, träningsvärk av allt hoppande, och i de flesta fall lycklig av att ha sett och hört ett band som verkligen förgyllt kvällen. Sådant kan man leva på länge. Musiken blir också oftast bättre efter en livespelning. Då man kommer hem igen, sätter på plattan med låtarna från gårdagens konsert, det är då musiken är som bäst. I de flesta fall stämmer detta. Jag kommer, i Arvika, få höra mina favoriter och få chansen att hitta nya namn att lägga till i Spotify-listan. Mina förväntningar på festivalen är att få den där lyckokänslan flera gånger om. Att jag ska komma hem trött, hes och lycklig med en ryggsäck full av nya erfarenheter, ny musik, nya upplevelser, nya vänner och sömnlösa nätter.

Förväntningarna hos mig ställs däremot mot mina fördomar. Är stämningen vänlig och glad eller är den rörig och präglad av onyktert vrålande i olika tonarter? Kommer vi campande att komma hem med en hy med otrolig lyster tack vare de lerbad vi kommer att ta varje natt?  Jag tror mina fördomar om festivallivet till en viss del är överdrivna. Charmen med festival kanske är just det här. Det är ju som ordet ger oss en ledtråd om – en fest. Vem har väl inte varit på en fest där alkoholen spelar in? Vem vill väl inte skrika och sjunga av glädje då man får höra band efter band och umgås med sina vänner? Och campingen, självklart ska man bli lite skitig och sova så där halvdant annars kan man ju ta in på vandrarhem eller hotell. Att inte uppleva det på det lite fördomsfulla viset känns lite som att festivalfuska.

Precis som att jag har förväntningar på festivalen i sig, så har jag självklart också förhoppningar på flera av artisterna och banden. Kan Kent och In Flames göra lika bra framträdanden som de gjorde på de tidigare spelningarna jag varit på? Kan sångaren i norska Donkeyboy verkligen sjunga sådär ljust, även utanför studion? Är Robyn den där popgudinnan som media berättar om? Oskar Linnros, ett nysått frö som troligen kommer blomma ut stort under detta år – det ska bli kul att höra honom live. Karlstad-bandet Sparzanza står högt på favortilistan och har redan tidigare bevisat att de är minst lika bra live som inspelade. Ett annat namn som dök upp på spelschemat är elektromusikanten Danger från Frankrike. Det går helt enkelt inte att sitta stilla till hans musik, även om man så vill, så Danger ska absolut ses. Ja, det finns många välkända band som spelar och minst lika många som jag aldrig ens hört talats om tidigare. Jag hoppas att många av dem, om inte alla, kommer att uppfylla mina förhoppningar, och jag är övertygad om att festivalen i sig kommer att motsvara mina förväntningar samt, till viss del, även mina fördomar – och det är precis det jag vill!