Múm är ett kladdigt band. De slänger med färg och klistrar upp tygbitar i kollageteknik till något som ser både naivt och fint ut. Det låter väldigt mycket som omslaget till nya Sing Along to Songs You don’t Know. Ett naturfoto i bakgrund med ett inklippt broderat ljus ovanpå.

Deras uttryck är nästan sakralt. Något extatiskt i sången; lovsång till … något som nästan liknar världen.

De stämmer upp i körer med Húllabbalabbalúú och bygger upp mot vad som skulle motsvara deras talande i tungor när de sjunger: Kay-Ray-Kú-Kú-Kó-Kex och jag tror nästan jag förstår. Múm gömmer sig bakom det enkla, för att driva något större. Det är pop i sprakande kostym.

Många låtar drivs av marimba eller vibrafon. En sprakande eldstad ackompanjerar The Last Shapes of Never, en parakit får illustrera Show Me, ett hackbräde fiskimpersonisationen If I Were a Fish. Det är lekfullt och smart.

Men när allt är över saknar jag utveckling. Jag tycker det låter som de står och stampar lite. De vill mycket, instrumenteringen och ljudbilden är läcker, men de lyckas inte riktigt ta det någonstans eller driva hem poängen. Det låter nästan ofärdigt, även om produktionen är oklanderlig. Som en oavslutad roman, där uppbyggnaden finns men ingen avslutning.

Sing Along: