Stockholm Jazz Fest levde även i år upp till sin höga standard. Och med den nya stora satsningen som gav fler festivaldagar och en otrolig line-up med artister till och med bättre än så. Publiken, arrangörerna och stämningen var lika trevlig som alltid. Artisterna var glada och bjöd mycket på sig själva under sina spelningar, som överlag verkade ha hållit en hög nivå.

Festivalen drog till sig en mogen äldre publik, trots bokningar som även passade oss kids fantastiskt bra. Joss Stone, Erykah Badu, Raphael Saadiq, Guru och Estelle på Sveriges bästa festival. Trots att det har hänt och att jag upplevde det känns det nästan som en omöjlighet.

Estelle, som fick det något pressande uppdraget att ersätta Lauryn Hill, gav en oerhört bra spelning. Med stor humor och bra samspel med band och kör fick hon igång publiken ordentligt. På de två album hon har gett ut hittills finns det många starka låtar, och många höjde sig till oanade höjder live. Estelle fick stundtals publiken att nästan vika sig av skratt under mellansnacken, för att sedan studsa, vifta och skrika under låtarna. Helt klart en duglig kompensation för de delar av hiphoplegenden Gurus set som var mindre bra.

Lördagen var en fin dag på Skeppsholmen, med ett underbart slut, men det var söndagen som bjöd på det allra bästa. På Stora Scenen följdes Raphael Saadiqa upplyftande spelning, där han bjöd ordentligt på sig själv i form av ursnygg gul kostym, jazzsprattlande lemmar och allsångsledning, av Joss Stone och Erykah Badu. Helt galet.

Saadiq var enastående, och bjöd till min glädje på mycket av hans senaste album, The Way I See It.

Joss Stone, ett mirakel i sig med en underbar känsla för musik och artisteri samt en helt makalös soulröst, var festivalens absoluta topp. Mina förväntningar var överenorma, men ändå lyckades Joss leva upp till dem. Med en hel del nya låtar, som lovat oerhört gott inför kommande plattan, samt en blandning av spår från första, andra och tredje skivan gick det inte att hitta fel i valet av spellista. Superhitten You Had Me, gudomliga Music, bästa låten Tell Me What We’re Gonna Do Now och extranumret Right To Be Wrong var de absoluta topparna under Joss spelning. Jazzfunkiga Put Your Hands On Me och Tell Me ‘Bout It gjorde sig givetvis väldigt bra live också.

Joss Stone trivdes på scenen och framförde sin älskade musik lika mycket för sin egen skull som för våran. Hon är en solklart liveartist. Hennes studioalbum innehåller tajta instrumentaler, men Joss håller sej inte innanför några väggar. Hon låter sin röst ta över där den själv vill. Hon följer med i musiken och skapar en fantastisk känsla. På scen, barfota och med en blomma i det utsläppta håret, var Joss förtrollande. Hennes röst gick från lätta, men ack så frälsande, hymningar till långa wailningar till energiska soulskrik. Såhär i efterhand känns hon inte helt mänsklig, men under den stunden hon stod på scen igår var det så levande som det kan bli.

Extra kul var det när Joss talangfulla musikgeni till pojkvän, Raphael Saadiq, klev upp på scenen. Paret framförde något som tycktes vara åtminstone lite improviserat, då de retade varandra genom att sjunga om tidigare kärleksaffärer. De bjöd på en hel del skratt, och en konsertupplevelse utöver det vanliga. Raphael Saadiq och Joss Stone på samma scen, på Skeppsholmen i Stockholm, är något att hålla i minnet.

Tyvärr var jag tvungen att gå så tidigt att jag inte hann se hela Badus spelning, men den halvtimmen jag såg av henne, plus det oändliga DJ-introt, var sinnessjukt bra och kul. Jag tvivlade aldrig på att Badu skulle dra all uppmärksamhet till sig bara för att hon är så utomjordiskt cool, men att hennes musik och sång var så fantastisk som den var var en liten överraskning för mig. Det var funk, soul, jazz och R&B – och det var hundra procent hiphop.