Where The Action Is började som ett ambulerande alternativ för den aningen mindre klamydiahärjade delen av de tilltänkta Hultsfred-besökarna. I helgen går festivalen av stapeln för femte gången, och i år har Luger ställt om siktet en aning. I stället för tonåringar i jeansjackor väntas nu före detta tonåringar, i jeansjackor, flockas för att se sina gamla favoritband ta över Stora Skuggan i Stockholm. En något komprimerad del av redaktionen, det vill säga undertecknad, kommer också att vara där. Jag tänkte inte missa:

1. Pixies
Det har gått fem bittra år sedan de senast var här, men när indielegenderna äntligen återvänder till Sverige är det förhoppningsvis med distpedalerna, popkänslan och de skvatt galna infallen intakta. Om man har tur, varför man nu skulle ha det, tar de dessutom sitt förnuft till fånga och spelar minst halva Doolittle. Det skulle faktiskt kunna bli alldeles enastående.

2. The Pretenders
Stockholm, 2009, halv fem på eftermiddagen och till råga på allt i förmodat uruselt väder. Det är inga optimala förutsättningar för en konsert, och speciellt inte när bandet i fråga debuterade för 31 år sedan. Å andra sidan är detta band utgjort av Chrissie Hynde med bekanta, och oavsett sammanhang kan man inte säga annat än att det är rätt svårslaget.

3. Nick Cave & The Bad Seeds
Trots tveksam ansiktsbehåring spelar Nick Cave sin roll som mörkrets vildögde furste som ingen annan. Att han skulle vara annat än lika älskvärt diabolisk som vanligt just på lördag är fullständigt otänkbart.

4. Olle Ljungström
När Olle Ljungström spelade på Rival i våras var han tvungen att genomföra konserten i rullstol till följd av två (sic) olyckliga fotledsbrott. Med tanke på den hyllade dokumentären som kom i vintras känns detta som ett obehagligt symboltyngt scenario vad det gäller den genialiske låtkonstruktören. Hur som haver kan man räkna med att denna svenskt musiklivs mest udda fågel kommer att vara lika nervigt briljant som alltid när han ställer sig på scenen.

5. Seasick Steve, El Perro Del Mar, Neil Young, Jenny Wilson
En väl avvägd blandning av gubbar och ungt blod, där förmodligen den senare kategorin kommer att vara bra mycket roligare. Men man ska inte underskatta Neil Young – på Way Out West i somras rörde han till och med på sig.

SMHI utlovar regn, rusk och dödslängtan, Luger utlovar fullständiga rättigheter. Det går på ett ut. Vi ses.