Recension
- Mama, I'm Swollen (album, cd) Cursive
- 2009
- Saddle Creek
Sorgligt förbisedda
From the Hips. Så heter det efterlängtade livstecknet från bandet som kommit att förkroppsliga begreppet musikalisk berg- och dalbana och även personifiera uppehåll på obestämd framtid.
I’m at my worst when I’m at my best
I’m at my best when I’m trying to look and think and talk
And sing and read and write like all the rest
We’re all just trying to play our roles
In a play that runs ad nauseum
I hate this damn enlightenment
We were better off as animals, right?
Låten, som även är första singeln ut från Mama, I’m Swollen, tar oss med på en resa med Tim Kasher i reseledarposition med destination Omaha. Det har nämligen, på senare skivor, varit ett tydligt spår – att utgå från hemstaden och därifrån ge omvärlden sin bild av densamma. På ett cyniskt, underhållande och utmärkt sätt, ska tilläggas.
För det har inte alltid varit lika underhållande att ta del av Cursive. Jag var en av det fåtal som närmade mig 2003 års smärre genombrott The Ugly Organ med viss skepsis och där skeptikern i mig mestadels fick rätt (Some Red Handed Sleight of Hand ska lyftas fram ur sammanhanget, fortfarande en av världens bästa låtar) kunde jag få ut desto mer av Such Blinding Stars for Starving Eyes, debuten från 1997, dels på grund av att sistnämnda bjöd på indierock med skärpa och sylvass finess och The Ugly Organ på… en vägg. Av blåsinstrument, stråkar och tjocka gitarrmattor. Utan nyans.
Det rättades till ordentligt efter ett kortare uppehåll, ett av de kortare i karriären, på Happy Hollow och har förfinats på ett av årets hittills finaste släpp, Mama, I’m Swollen.
Visst, blåset och stråkarna har även på sentida släpp sina platser, men har här skrivits in på ett smidigt och självklart sätt och ackompanjerar Kasher och manskap klanderfritt. På I Couldn’t Love you Anymore tar bandet i från tårna för att inte låta som något annat band. Och de lyckas. Något som genomsyrar skivan överlag.
Någon skrev om Cursives musik att den är för långsam för haircore-generationen och de flesta som spelar den lär vara tjänstemannaemos med partinål på fulkavajen och ja, må så vara – Cursive är alldeles för bra för att vara bandet som â€ligger på samma bolag som Bright Eyesâ€.
Publicerad: 2009-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-03 13:12
8 kommentarer
Fantastiskt bra band.
#
Kasher.
#
Cursive är för trista t.o.m. för att vara bandet som ”ligger på samma bolag som Bright Eyes”.
#
Rowlf: givetvis. Åtgärdat nu.
#
Bra grejor, definitivt ett av bandets bästa släpp.
#
USA’s bästa band? Är väl möjligen Oberst som ligger nåt snäpp över.
Som rubriken säger är de sorgligt förbisedda, precis som Kashers andra band The Good Life.
#
Klockren titel – Mama I’m Swollen. Musiken är nog inte riktigt lika kul.
#
The Ugly Organ är en av mina all-time favoritplattor. Blir helt förvånad varje gång jag återvänder till den och upptäcker hur jävla kraftfull den är. Men det krävs att man går ner sig i de känslor den förmedlar och det är ju en jävligt trist plats att vara på, så jag förstår om man har svårt för skivan.
#
Kommentera eller pinga (trackback).