Rätta mig om jag har fel, men visst hade Patrik Boman minst ett finger i jazzburken märkt Arietta för ett par år sedan? Om det nu var så, och det är jag relativt säker på, håller han sakta men säkert på att återta förlorad mark på den svenska jazzkartan. Senaste landvinningen en efterlängtad ny skiva från tenorsaxnestorn Bernt Rosengren och hans kvartett.

Rosengren har hunnit passera 70-strecket med en bit, men fortsätter blåsa med en ton som inte visar några som helst tecken på ålderdom eller trötthet. Det är varmt, melodiskt, säkert och svängigt. Allt det bästa djup erfarenhet kan bjuda. Kanske driver han inte utvecklingen, men det vore kanske fel att begära eller ens önska?

I kompet, och här handlar det framför allt om komp, hittas pianisten Stefan Gustafsson, trumslagaren Bengt Stark och basisten Hans Backenroth. I mina öron är det främst den sistnämnde som utmärker sig med ett par stadiga soloinsatser. Först var jag lite förvånad över att direktör Boman inte själv stod för basen den här gången, men Backenroth gör en väl så god insats.

Ungefär hälften av materialet är komponerat av Rosengren själv, resten är hämtat ur stora jazzboken. Imponerande att det egna står så starkt bredvid det lånta. Faktiskt snäppet vassare än sju år gamla föregångaren, Taube-hyllningen som släpptes på i inledningen nämnda Arietta.