När jag plockar fram Now Here Is Nowhere för att fräscha upp mina The Secret Machines-kunskaper slår det mig att det måste finnas nostalgiska inslag i mitt minne av albumet. Jag har klart för mig att Ten Silver Drops inte var särskilt intressant men jag mindes Now Here Is Nowhere som klart godkänd arenapop med stökambitioner. När kom den? Fyra år sedan? Det bygger man ingen nostalgi på. Jag nöter det självbetitlade nya släppet tills jag hittar tillbaka.

Jag hittar återigen det amerikanska band som mest av alla låter brittiskt och lutar åt spacerock men blir mest standardarena. Nye gitarristen Phil Karnats, som ersätter den av Curtis-brorsorna som lämnade bandet förra året, lägger inga tunga gitarrmattor utan verkar ganska mycket på sitt eget håll med vassa och välkomna instick här och där. I centrum är ändå fortfarande Brandon Curtis svepande sång i många lager, basen och det tunga, långsamma drivet från Josh Garza.

Funkar bäst gör det när spacerock-anslagen hålls tunga och inte drömska. Now You’re Gone är fint mörk men spår som I Never Thought To Ask hämtar det sämsta av ballader från åttiotalet och blir direkt pinsamt. Avslutande The Fire is Waiting är som direkt hämtad ur Bill & Ted’s Bogus Journey och när Curtis sjunger ”we’re praying to the shadows cut by light of fire” så blir det skämmigt roligt. Det elva minuter långa spåret tar en verkligen till dödsriket och tillbaka, på fler än ett sätt.

Hade The Secret Machines nöjd sig med att leverera bredbent pratrock som på Last Believer, Drop Dead hade jag varit mer än nöjd. De poetiska utflykterna mellan röda trikåer och dödsriket sänker dock betyget rejält.