Egentligen räcker det ju med ”Ben Watt” för att jag ska vara såld.

Oavsett om det handlar om remix eller produktion.

Nästan lika intressant är ”Buzzin’ Fly” tryckt någonstans på skivetiketten – virtuell eller verklig. Det mesta som bolaget släppt sedan födseln har varit väldigt, väldigt bra.

Så med andra ord: när det blev dags för skivbolagsbossen på Buzzin’ Fly att släppa sitt första alster i eget namn på tre år, ja, då plockade jag fram nedräkningsutrustningen.

Ben Watt är ju Buzzin’ Fly. Och Buzzin’ Fly är Ben Watt.

När det gällt Buzzin’ Fly har samlingsserien med samma namn på många sätt varit ryggraden. Det är här Ben fått tillfälle att både lyfta sitt eget bolags skapelser, men också kunnat leva ut sina DJ-ambitioner i sammanfogandet av spåren på samlingarna till en helhet. Men för fans av Buzzin’ Fly har samlingarna kanske haft en ännu viktigare funktion: att peka ut vart skivbolaget är på väg.

Från att ha legat nära den mjukishouse i poptappning som Everything But the Girl klev in i under nittiotalet har Buzzin’ Flys samlingar letat sig allt längre bort från popen och de, om än stillsamma, glittrande dansgolven. Mot allt kallare och abstraktare marker.

Den här fokusflytten kan man förstås tycka vad man vill om. Jag tycker att den tyvärr är flera kliv åt fel håll. Buzzin’ Flys pulserande själsvärme förbyts i ettor och nollor såväl bokstavligt som bildligt. Men det förändrar inte det faktum att Buzzin’ Fly har hittat nya jaktmarker.

Guinea Pig är med andra ord inte riktigt lika överfantastisk som jag skulle vilja ha den. Den sekvensifierade basången är nog den stora skurken i sammanhanget. Istället för själ: robotdans.

Nu är det självklart inte så illa. Vi pratar ju om Ben Watt här. Glädjande nog är Guinea Pig fylld av såväl melodi som figur. I versionen med Julia Biels visksång ännu mer just så. Svävande, suggestivt och stillsamt.

Och dessutom med ett av de snyggaste omslag jag sett på länge.