Förra årets Songbones var som en för-greatest hits-skiva med samlat material från Grayson Capps första två skivor. Men skivan spelades in innan han hunnit ge ut någon av dem och var från avskalade spelningar på 9th Ward Picking Parlor i New Orleans.

Wail & Ride var precis i efterdyningarna av Katrina. Songbones kändes som ett sätt att hitta tillbaka. Och här på Rott ‘N’ Roll känns det som han gått vidare, även om han numer är utflyttad till Tennessee. Även om han vandrar i samma fåror fortfarande.

Skivan har fått sin titel, för att det är så fansen tycker det låter. I grunden är det här musik från barer och fyllon. Det är musik från bakgator och syltor. Och det är grunden jag gillar med Grayson Capps. Men det är mest när han tar ner känslorna som det fungerar. Annars tycker jag det blir lite för storvulet och tjoigt. Och jag kunde inte bry mig mindre om hans gitarrsolon.

Men Grayson Capps är jävligt bra när han tar ner känslorna. Psychic Channel Blues, The Waltz, Arrowhead eller instrumentala Guitar. Men bäst av allt är långsamt sorgsna Ike.

(Samtidigt. Med allt det där sagt så kan jag ju inte säga något annat än att jag gillar skrikiga Big Ol’ Woman som är en fylleskränversion av Elvis Hard Headed Woman.)

Grayson Capps live:

På Paradiso i Amsterdam spelade han en del av materialet från nya skivan, bland annat Going Back To The Country, Guitar och Ike i skönt avskalade versioner.