Sensommarens nycker och schizofrena humör pendlar mellan värmebölja och regnrusk från dag till dag. Med min bara fot fortfarande kvar i vattenbrynet landar snart min andra gummistövlerade fot i en hög av fuktiga lönnlöv.

Växlingen i årstidsstafetten är nära, så nära att höstens kala utsträckta gren nästan snuddar vid den ankommande stafettpinnen.

Allt som återstår är sensommarbrisens sista utandning och sen bär det av med Rosie Thomas längs höstmusikens lövklädda bana.

Hennes album When We Were Small är varken hennes första eller senaste skivsläpp, men den har för mig blivit varje hösts soundtrack.

Hennes spröda vackra röst, som lite då och då spricker upp i mjuka glidningar mellan tonerna har gjort mig sällskap under många långa höstpromenader.

De enkla luftiga arrangemangen av akustisk gitarr, piano, vispande trummor och bas flätar samman rytm och toner, men låter sångens melodier och text stå i centrum. Så avslappnat anspråkslöst, så ofrivilligt genialiskt.

Det som starkast grep tag om mig och aldrig kommer släppa taget är Farewell där Rosie tillsammans med ett piano och världens vackraste låt skapar magi.