För en tid sedan lämnade någon kvar ett ex av Svenska Dagbladet hemma hos mig. I kulturbilagan hittade jag en intervju med Damon Albarn och Jamie Hewlett signerad Andres Lokko. Det var ett ganska avslappnat samtal mellan män i ungefär samma skede av livet. Runt de fyrtio. Albarn och Hewlett med den fördelen att de tjänat oförskämt mycket pengar på ett par skivor med ett uppdiktad band i 2D. Nog för att faktiskt kunna göra precis vad de vill.

Vad de vill var tydligen att sätta upp en märkligt påkostad opera baserad på kinesiska myter. Alltihop på mandarin. I Manchester (och senast London). Om man vill tro allt man läser i en tidning vill säga.

Till artikeln fanns en liten faktaruta där det stod att ett album med musiken släpps nu i England och i mitten eller slutet av september i Sverige. Ett märkligt påstående eftersom Lokko i samma tidning diskuterar det meningslösa med en skivsamling eftersom allt ändå finns på internet.

Eftersom jag verkar gilla det Albarn gör ohälsosamt mycket ville jag lyssna. Jag orkade inte leta utan gjorde som jag brukar. Kollade på iTunes Music Store. Och voilà, där fanns den. Trots att det bara var 19:e augusti.

Nu när jag hunnit lyssna igenom Journey to the West slås jag av hur mycket Albarn och hur lite opera det låter. Inte för att jag är en fena på opera, men jag har väl mina fördomar att vårda. Jag hör kinesiskt färgad electropop som faktiskt inte ligger så långt från Gorillaz som man skulle ha kunnat tro. Det låter snarare precis som ett lite mer arty Gorillaz som börjat sin resa i Kina och färdats västerut mot England.

Här finns ett par spår som låter som, inbillar jag mig, traditionell kinesisk folkmusik. Spår där jag ser apor som springer på molnen och fäktas med pinnar. Är du född på 70-talet och har sett filmerna om Kung Markatta vet du vad jag menar. Och det är just den historien Albarn och Hewlett gjort opera av. Jag antar att det kommer en animerad film inom kort. Britterna har pumpats med ett smakprov på hur det skulle kunna se ut under hela Peking-OS.

Trots att det följer med ett digitalt häfte med Hewletts teckningar kan jag ändå inte låta bli att tycka att albumversionen av Journey to the West känns stympad. Det är tydligt att det saknas en dimension, den levande visuella. Här finns inga kinesiska akrobater, silkesdansöser eller ormmänniskor som ackompanjerar ljuden. Då blir de ärligt talat heller inte särskilt spännande att lyssna på.

Jag ser däremot gärna en dvd-upptagning av den två timmar och tjugo minuter långa föreställningen (eller den animerade långfilmen då). De här 51 minuterna och 39 sekunderna blev bara ett försiktigt och splittrat smakprov.

Trailern till operauppsättningen

Tre minuter ur Sun Wukong (eller Kung Markatta på svenska)

BBC:s OS-vinjett.