En gammal legendarisk sångerska ur den skramliga latintraditionen får draghjälp av den evigt utforskande Ry Cooder. Det är som väntat snyggt och väl genomfört. Ofta stort brassigt med tydliga mexikanska färger. Lika gärna avskalat tillbakalutat och lojt vaggande. Ett ben i mjuk jazzblues, det andra i dansant latin.

Det låter lite som tonerna som kunde komma från ett kubanskt café i ett hörn av Malmö Folkets Park. Eller för den delen inte helt avlägset från Cooders samarbeten med Buena Vista Social Club. Mogendans för 68-generationens kulturvänster.

Ni anar det kanske, att något inte riktigt landar rätt hos mig i den här anrättningen. Jag saknar något vi kan kalla spänst. Det blir gärna lite för tillrättalagt, för inställsamt duktigt. Kanske är det mest mitt problem, men jag hittar inget som utmanar mig. Till och med den mjukaste musik behöver kanter.

När jag lyssnar på Friend for Life får jag känslan av att vandra runt i ett kliniskt vitt köpcentrum med palmer och vattenfall. Eller bilder av en egentligen lite för skicklig orkester som tagit ett brödjobb på en månadslång all inclusive-kryssning.

Kort sagt, det här var helt enkelt inte riktigt min grej.