Mycket data är det. Tjugoåtta ljudkällor, spännande över hela spektrat mellan Telecaster och Space Echo, med en Hammond B3 någonstans i mitten. Officiellt sex bandmedlemmar, men med hjälp av sammanlagt ytterligare nio, samt en hund, på skiva. Två hårstylister, tre bartenders, två ansvariga för fordon… Listan kan göras mycket lång. Och mycket oviktig. Det viktiga torde vara de tolv låtarna. Elva på engelska, en på tyska. Men riktigt så är det nog inte. Inte bara låtarna. Krakovia är ett band som beror nästan lika mycket av sin visuella image som av hur de faktiskt låter. Eller snarare, de litar väldigt mycket till sitt estetiska intryck för att ge låtmaterialet den sista knuffen. Krakovia är en paketresa. Road Movie en temaskiva, inte så mycket lyricistiskt som i paketering. Den genomgående röda tråden är dekadens, men även en viss nonchalans. Vinila von Bismark och Petra Flurr, som delar på de vokala insatserna, har sitt förflutna i burlesk respektive punk, och förenas här någonstans däremellan i högoktanig muskelrock med små underströmmar av rockabilly. Den närmaste mer välkända svenska referensen skulle förmodligen kunna vara Mustasch.

Krakovia kommer aldrig att komma undan beskyllningen om att vara ”ännu nytt projekt från David Kano”. Och därmed punkt. Men det är svårt att se det negativa i det, eller att ens se det som en anklagelse. Kano är som aktiv musiker mest känd som en del av electrobandet Cycle, men kanske allra mest som producent, baserad i Rec Division-studion i Madrid. Med tentakler både i gitarrpunk och EBM är det fullt logiskt att Krakovia kan samexistera med Cycle i Kanos universum. Och med en producent av sådan rang i sina led är det precis lika logiskt att Krakovia låter som de gör. Tungt, men millimeterprecist, där inget element tar över för mycket från något annat. Väldigt snyggt, exakt och effektivt.

Egentligen finns det bara två element som irriterar på Road Movie. Ett är Heilige Schrift, låten på tyska. Fungerar inte. Språklig diskriminering, visst, men det fungerar bara inte. Det faktum att det bara är EN låt gör dessutom skillnaden mot resterande material större. Det andra elementet är den kraftiga betoningen på något slags filmisk helhet, vilket resulterat i att majoriteten av låtarna är försedda med in- och outron som förmodligen är menade att låta lite noir, men mest blir störiga i längden. Speciellt telefonsamtalet i slutet på The Cold Empire. Låtsade telefonsamtal med mer än två repliker borde i all ärlighet inte tillåtas på en skiva i någotsomhelst sammanhang. Ungefär lika illa som gömda bonuslåtar.

Annars är Road Movie en ytterst habil debut. Första singeln We’re Born In Your City med sitt snygga orgelparti och just The Cold Empire är det som först fastnar hos mig, men sedan så växer det så sakta upp annat runt om. Även om skivan kanske aldrig blir riktigt det soundtrack Krakovia hade tänkt sig, så är det en väl avvägd skapelse. Kanske inte den skiva som framkallar mest kontemplation, kanske inte den som följer med genom livet, men likväl en väl godkänd distraktion. Live kan de förmodligen vara riktigt intressanta. Tills dess får jag nöja mig med något så oheligt som att spela luftkontrabas.