Det är ganska svårt att skriva en special baserat på en dag. Men i skrivande stund är det de förutsättningar som finns. Vi börjar från början.

När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt fuktig och det tar ungefär tio sekunder för att man ska känna sig som att man inte duschat på en månad. Tanken på camping är i detta läge mindre aptitlig. Vi åker förbi den närmaste festivalcampingen (av tre), Bonet, som sedan flera dagar tillbaka är fullsatt, och sceneriet är som taget ur en ökenkrigsfilm. Jag och mitt nyvunna sällskap lyckas dock snika in oss på annan plats, även om det fortfarande är tält som gäller. Eftersom att det är en dag tills festivalen drar igång finns det dessutom tid att gå några varv runt byn.

Benicàssim är normalt sett närmast en småstad, men lever som många andra ställen på kusterna upp under sommaren. Festivalen, som arrangerats sedan 1995, lägger i runda tal till 60 000 personer till befolkningen. Under vårens gång har många bitska inlägg postats i dess nätforum spyende galla över de invaderande engelska horderna: ”de kommer för att skaffa sig cancer, som vi hoppas att de avlider av, supa ner sig och beröva oss festivalens själ”. Relevans- och sanningshalten i detta kan givetvis diskuteras, men procentantalet engelsmän är högt. Av de festivalbesökare man ser och hör på gatan är uppskattningsvis tre fjärdedelar britter.

I sin första upplaga hade FIB namn som Ride och Charlatans, och växte sedan via Sonic Youth, Suede och Beck till den stora, ölmärkessponsrade festival det är idag. När grindarna slås upp för torsdagens FIBStart känns dock området förvåningsvärt lugnt. Förmodligen har det att göra med att inte ett moln syns till, i kombination med att festivalområdet ligger en halvtimmes promenad från centrum. Vakterna är loja och tittar knappt på mitt armband, och ännu mindre i min väska. Förmodligen hade det om man så velat inte varit något problem att smuggla in den halvliter alkohol som den något förvirrade infotjejen påstod att man visst kunde ta med sig in. Väl inne är stämningen avslappnad, och sittandes på en gräsmatta som säkert vattnats i en månad innan hör man spridda delar av Aldo Linares‘ traditionsenliga öppningssession. Efter en halvtimme lämnar han plats åt Jonston, ett spanskt popband som känns som att de halkat in på Escenario Verde via kontakter eller enbart tur. Det finns andra som gör det de gör, fast bättre.

Överhuvudtaget känns det väldigt skönt att inte stressa mellan scener, och med bara Escenario Verde samt popdansgolvet Pista Pop öppna riskerar man heller knappt att missa något. En sak som man som decibelvarningshetsad svensk faktiskt tänker på är volymen från Escenario Verde. Den är periodvis obehagligt hög, vilket främst märks under Mando Diaos spelning, som mest blir skränig, jobbig och onyanserad. Högre är inte alltid bättre.

Efter Mando Diao börjar besökarna strömma till. Det börjar dra ihop sig mot en av de saker som många av besökarna faktiskt kommit för: Iggy Pop återförenad med sina Stooges. Det är intressant att se hur folk åldras, eller faktiskt inte gör det. Alla som sett Iggy de senaste 10-20 åren har nog redan dragit slutsatsen att han alltid kommer att se likadan ut. The show remains the same. I jämförelse med de som gick för att se Ozzy Osbourne vid Hulingen för någon månad sedan får de som kommit för Iggy & The Stooges valuta för pengarna. Det behövs dessutom inget menlöst mellansnack om att ”starta det här jävla partyt” – det har redan startat sig självt. När de sedan bränner av 1969, I wanna be your dog och TV Eye i följd är anarkin total. Med rätta. Iggy får sedan ångra att han ropat ”Let them up here, asshole” till scenvakten som försökte hålla publiken i schack. Det tar närmare tjugo minuter att få dem av scen igen, eftersom att alla vill krama och ta på punkfarfar. ”Iggy ägde alla!” kommer sedan mitt sällskap att upprepa till förbannelse på vägen hem.

För vissa är som synes det konstanta läget det önskvärda. För andra, förändringen. För Conor Oberst är kärnan just nu det senare. Han och hans band avslutar sin turné här och nu, och det märks att showen är väl inövad. Däremot är det en ganska markant skillnad mot hur det sett ut när jag tidigare sett hans Bright Eyes. Genomgående vitklätt band, två batterister, ofriserad Oberst som faktiskt verkar nykter och småpratar lite med publiken. Förvånande nog överlever många av hans pubertalångestladdade kompositioner transitionen till storbandsformatet, även om regeln om hur det vuxna ersätter det angelägna fortsätter att bevisa sin giltighet också här.

Bandet som kliver på Escenario Verde efter Bright Eyes är förmodligen ett mysterium för de utländska besökarna. Los Planetas är Spaniens största rockband, och har egentligen gått förbi indiestämpeln för ungefär tio år sedan. Tänk Kent på spanska. Personligen har jag aldrig kunnat förstå intresset för Planetas, och det intrycket förstärks av deras uppenbarelse här. Ett band som spelat på arenor i över ett decennium borde rimligtvis kunna producera annat än den katastrof till spelning som faktiskt tar plats här. Planetas låter som ett band som antingen repat fem gånger, eller repat tusen gånger för att låta som att de repat fem. Det låter, med andra ord, illa. Sången vill jag egentligen inte ens uttala mig om – det räcker med att det låter förjävligt. Och det märks i publiken – skaran har tunnats ut betänkligt. Vart folk tagit vägen blir uppenbart när vi närmar oss Pista Pop; tältet är överfullt och det är fullständigt omöjligt att ta sig in. Indiehitsen radas upp av Vacaciones Diyeis, som senare ersätts av Trash Pussies vid kontrollerna, då kvällen också tar en mer dansorienterad inriktning, även om det ibland betyder fulremixer på Kaiser Chiefs. Ett hedersomnämnade bör i sammanhanget ges till Johann Wald, som genom ett sympatiskt set jobbade till sig Pista Pop för att avslutningsvis applåderas av scen, med ros i munnen, när Vacaciones gick på. DJs som själva har roligt är alltid bättre. Själv orkar jag dock inte ens försöka ge mig in i folkhavet; det är dags att promenera hem lyssnandes till hänförda Iggy Pop-hyllningar. FIBStart har varit bra.