Ibland får man en liten dos extra tro på mänskligheten. Inte sällan är det i samband med konserter som hoppet återställs. Även om TLK kanske fortfarande toppar listan över årets konserter så är nog tävlingen om vilken konsert som kommer att värma mest när nostalgibanken genomsöks på jakt efter konsertminnen: Boban Markovic orkestar på Pampas.

Aldrig har jag sett så många olika spontana dansstilar uppfinnas på så kort tid. Sannolikheten att fler än ett litet fåtal hade hört låtarna innan, eller förstod mycket av mellansnacket som sköttes på serbiska är rätt låg, för att inte säga försumbar. Men det spelar liksom ingen roll när musiken talar ett språk som inte känner gränser.

Det hela blev nästan löjligt lyckat när till och med solen lydde uppmaningen i ”Mesecina” och tittade fram mellan molnen.

Enda smolket i glädjebägaren var de förbannade kryckorna. Men å andra sidan bidrog de till att antalet dansstilar utökades med ytterligare en.

Hajmo svi!