Det är helt naturligt att Per Persson gör tre akustiska extranummer ståendes på ett rangligt cafébord utanför lokalen. Det är lika naturligt att publiken tar i som mest i orden ”FULL, FULLARE, FULLAST VAR JAG” i ”Hanna”. Det är fullt normalt att vardagsmässigt städade och hel-heterosexuella män får ett helt annat beteende denna kväll.

Torsdagkvällens konsert mer Per Persson och hans band var inget annat än en klassiker.

I en lite för liten lokal med lite för mycket människor stiger temperaturen säkert över femtio grader redan innan bandet går på det lilla scenen. Luften vibrerar av förväntningar från den i stort sett uteslutande manliga publiken. Det doftar fränt av svett, cigarettrök och alkoholindränkta andedräkter. Det lilla röda huset i Tanto förvandlas till omklädningsrum, sylta och maskinrum.

Allt för en artist som inte givit ut någon skiva på evigheter.

Svetten rinner om Persson och hans publik när spelningen når höga höjder i låtar som ”Fribacka väg”, ”Nyårsafton i New York”, ”En sång om dej” och ”Kammahav”. Det är rörande när de vuxna männen står och önskar bittra ballader som ”Bröllopsdag”. Luften darrar av manlig kärlek. Och när Persson till sist står där med bar överkropp igen och spänner sin vildsinta blick i publiken kan dennas reaktion endast jämföras med tonårsflickors på en pojkbandskonsert. Fullt i klass med känslorna som svallade på Råsundas södra läktare i måndags, när Hammarby skrämde bort spöket.

Det kunde vara patetiskt. Men, långt därifrån. Det är skitbra. Den våg av kärlek som träffar Persson när han inleder ”Tusen dagar härifrån” måste kännas hela vägen till Hälsingland.

Till slut får Persson nog av värmen och tar med sig publiken ut på gården för att göra ”Bröllopsdag”, ”Hanna” och ”Gråmånen” på ett bord. Han stortrivs. De påstrukna männen lyder hans minsta vink. Skrålar med i orden, tystnar när så begärs. Vi leker ju med döden – eller i alla fall arrangörens serveringstillstånd – där ute på gården.

Sedan förklarar Persson att huvudet nu är syresatt och att det är dags att gå in i lokalen och avsluta. Vi får en glimrande ”Guldhuggarland”, där Erik Brodén lägger skönt munspel till Perssons solokörning. Sedan en tung ”Brooklandsvägen” och en logisk ”Mördar-Anders”.

Men, det bästa av allt var att de nya låtarna lyfter med bandet. De lät bra redan på den akustiska spelningen på Nalen i våras, men ikväll lät det fantastiskt om ”Ikväll tar vi över stan” och ”Mellan månen och Mars”. Även ”Bollnäsbrud” (ikväll döpt till ”Stockholmsbrud”) svänger. Bandet låter väldigt bra. Jag saknar inte Packet längre. Inte ens Magnus Linds dragspel saknas när gitarristen Erik Brodén är som flinkast. Det är tungt och nyanserat. Bättre än jag trott.

Per Persson är en unik akt. En av de mest intressanta låtskrivare vi har i det här landet. Med landets mest hängivna fans, vågar jag påstå. Både Kent-fansen och Håkan-fansen ligger i lä här. Och nu har Persson ett tungt band bakom sig igen.

Ge dem ett kontrakt. För tusan.

Ingen svensk låtskrivare berättar bättre historier om livet. Naket, ärligt och osentimentalt, men ändå känsligt. På ett språk som träffar. I magen. I hjärtat. Och ingen svensk artist har vildare blick än Per Persson när han står på scen.

Känner du någon medlem av Sofia Hogs gör du klokt i att ringa nu. Ikväll spelar Per Persson och hans band på MC-klubbens 35-års jubileum i Akalla. Lämna hjärnan hemma. Det räcker om tar med dig hjärtat.

Hundra procent manlig kärlek.