Lördag kväll och jag befinner mig i Vetlanda, i runda svängar 25 mil från Örebro och Gluecifers spelning som jag på grund av ett 50-årskalas hoppade över. Närmare bestämt sitter jag på en pizzeria med en tio centmeter hög scen dit jag begett mig när kalaset var till ända och lyssnar på blues. Vetlanda Jazz- och Bluesförening har haft årsmöte och scenen intas snart av den unga bluestrion Malted Milk, för andra gången till och med, sen som jag var missade jag det första setet.

Att besöka bluesföreningens arrangemang brukar ofta bli ett välkommet inslag vid mina besök hemma, lokala som utländska bluesband har genom åren stått på föreningens scen och det är oftast riktigt trevliga bekantskaper. Jag säger bluesförening, för jazzen lyser, tyvärr kanske, ofta med sin frånvaro.

Malted Milk är som sagt en ung bluestrio, Josef, Vanja och Linus befinner sig alla tre runt 20-strecket, men någon osäkerhet utstrålar de inte från scenen. Tvärtom skulle jag vilja säga. Spelningen är smått fantastisk, gamla dängor av såväl Chuck Berry som Robert Johnson rivs av, men mina två favoriter denna kväll är Fleetwood Macs ”Shake Your Moneymaker” och den egenhändigt komponerade ”Cockroach”, vilken bådar synnerligen gott inför framtiden.

Spelningen ger mig två impulser; i vanlig ordning inser jag att jag tyvärr försummat en fantastisk musikgenre alldeles för länge. Det andra är att det är synd att bluesen inte når fler människor, för jag tror verkligen att många skulle uppskatta den. Ofta finns den alldeles under näsan, hos din lokala bluesförening.