Söndagens första artist lockar festivalens minsta publik (generellt har kvällarnas första akter haft svårt att locka) och det är ganska glest framför scenen (VIP-läktaren är däremot ovanligt välfylld). Så här efteråt har jag inte så svårt att förstå varför inte fler slutit upp (även om jag gissar att de flesta likt jag inte hört honom förut).

Galliano skruvar ut stenhårda housebeats som han sedan låter tre afrikanska kvinnor sjunga ovanpå. Tyvärr bjuder musiken inte upp till pardans utan de båda yttringarna drar åt varsitt håll. Beaten är enahanda, ärligt talat rätt trista, och dränker ofta sången. Som bäst blir det när musiken placerar sig i bakgrunden och de traditionella rösterna från bl.a. Senegal får ta över.

Showen är hur som helst snyggt regisserad och inleds med bara musikanterna i ett instrumentalt nummer. Därefter kommer de afrikanska divorna in under en låt i taget. De tre dansar sedan glatt konserten igenom.

Tyvärr är mitt slutintryck lite som av en soppa som skurit sig.