New Order.

Ett av förra årets mest stilbildande och banbrytande band. Såväl vad gäller musik som estetik.

Lika mycket stil som de hade när de hade när de begav sig, lika hopplösa ser de ut nu. Barney i en rätt ful seglarjacka och Hooky i ett linne, ett halvt andetag från en riktigt genomsunkig nätbrynja. Hooky lufsar mest omkring som någon slags intressant hybrid mellan en övervintrad pubveteran och en förymd straffånge.

Ja. Milt sagt intressant.

Visserligen rycker Barney upp sig några snäpp när seglarjackan åker av efter ungefär hela setet och han börjar sporta omkring i en kortärmad bowlingtröja med ”Muhammad Ali” tryckt på ryggen. Men det är ju så dags då.

För New Order 2005 är trots allt mer än något ett gäng medelålders män som går till jobbet som alla andra. Skillnaden är att jobbet i det här fallet är scener runt om i världen och att de inte bryr sig om hur de ser ut överhuvudtaget. Inte ens scenmässigt är Vintergatan någon särskilt stor upplevelse. Faktum är att Arvikafestivalens största scen förmodligen aldrig varit så strippad på allt vad scenografi heter. Det är bokstavligen talat Barney, Hooky, Stephen och han den fjärde killen, deras instrument, en mick och… inget mer.

Faktum är att New Order 2005 känns lite grann som företagets interna coverband klivit upp och dragit av några låtar framför alla anställda på den årliga personalfesten. Och de anställda applåderar villigt eftersom, hej, chefen är en av dem som spelar.

Samtidigt spelar det egentligen mindre roll hur New Order ser ut. För de flesta av människorna som samlats framför scenen där New Order spelar inte alls är där för att se New Order.

De är där för att se Joy Division.

Att New rivstartar med ”Crystal”, ”Regret” och ”Love Vigilantes” spelar mindre roll. Det är först när senaste välroterade singeln ”Krafty” kommer som fjärde låt ut som publiken vaknar (kvällens största överraskning måste för övrigt vara att ”Jetstream” aldrig dyker upp, strax före det faktum att vi bara fick en Barney-busvissning under hela kvällen).

Men om publiken vaknar vid den låten som spelats mest på radio senaste månaderna så är det först vid låt fem som jublet riktigt rasar i taket. Till ”Transmission”, direkt följd av ”Atmosphere”.

Det här är ju trots allt Arvika. Och även om Barney inledningsvis konstaterar att det är trevligt att vara här, ”wherever we are”, så har de förstås fullständig koll. Det är därför det (förstås) också blir ”Love Will Tear Us Apart” (som ledde till de överlägset gladaste publikreaktionerna och den mesta allsången – eller som Barney konstaterade ”it's a good song, innit? It's not shit, let's put it that way”) och som första extranummer ”She's Lost Control” (för första gången på 25 år enligt bandet själva). Att bandet spelar på Ian Curtis födelsedag och tillägnar hela spelningen till Ian är förstås också upphov till jubel.

Till största del blir det samma laguppställning som bandet kört sedan de började spela igen i anslutning till ”Get Ready”. De säkra korten ”True Faith”, ”Temptation”, ”Bizarre Love Triangle” blandas upp med ”Your Silent Face” och ”Waiting for the Sirens' Call”. Och så förstås monsteravslutningen med ”Blue Monday”.

Trygga låtar. Trygga versioner. New Order levererar som vanligt. Barneys charmigt förvirrade mellansnack precis som alltid. En dag på jobbet. Ett New Order som gav publiken ganska exakt vad den ville ha.

Joy Division. Och ”Blue Monday”.