The Animal Five
Stora Dans, kl 14:00

Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö har jag fortfarande inte sett dem live.

Deras rock'n'roll är väl egentligen inget särskilt uppseendeväckande, men sångaren Martin von Inghardt är en god underhållare som med tiden skulle kunna placera sig någonstans mellan Tomas Öberg och Howlin' Pelle. En dos hygglig rock under tidig eftermiddag passar fint i en knapp halvtimme en solig sommardag i Småland.

Timbuktu & Damn!
Hawaii, kl 16:15

Förra året såg jag den där combon varannan vecka i ett par månaders tid. Eller åtminstone kändes det så. Så peppen är väl inte på topp trots att det är deras enda festivalspelning i Sverige i sommar. Ryktet att de ska ha arrat om låtarna ganska friskt gör att jag ändå tittar förbi. Jag ger dem en trekvart.

Öppningsnumret ”Generellt” har klätts i gammel-jamaicansk skrud och sätter tonen för den del av konserten jag hinner se. Efter en lång radda örhängen följer nämligen två tolkningar av låtar ur Helt Off-katalogen, ”Babylonsjukan” och ”Det brinner i Paris igen”. Som sista spår innan jag går får jag höra ”Vem pra Bahia (Vi drar till Malmö)” med Simone Moreno som gäst (låten finns på hennes album ”Samba Makossa”).

Den tidiga timmen till trots är det en ovanligt stor skara som samlats framför Hawaii. Stämningen är hög och leendena är många. Jag gillar det jag hör men föredrar att se Timbuktu & Co på intimare scener. Att sen han den lille brune blivit en mästare på att fylla ut även så här stora scener är en annan sak.

Så med ”Det löser sej” i ryggen vandrar jag vidare mot Jamobilen.

Aqueen Dance and Ton
Jamobilen, kl 17:00

Det är så klart en minst sagt otacksam uppgift att leverera en konsert med musik i gränslandet mellan reggaeton, dancehall och hiphop samtidigt som Timbuktu står på festivalens största scen. Så när jag kommer ut på udden där Jamobilen ligger sitter bara en handfull människor i solstolarna framför scenen. De flesta har sannolikt ingen koll på vad som ska ske. Man kan ana en viss nervositet över den skrala uppslutningen, men ungefär tio minuter efter utsatt tid kör Linda Pira och Lady V ändå igång showen tillsammans med dansaren Jonas och DJ Krusty. Under konsertens gång får de också besök av Sona och skivbolagsbossen Ayesha.

Jag antar att det ingick i bokningen att de skulle dra lite historik runt genrerna de bjuder oss på. Det är trots allt Riksteatern som ligger bakom Jamobilen, så det luktar institution och inte så lite folkbildning över arrangemanget (ett intryck som dessutom förstärks av att Leif Pagrotsky får lite privata reggaeton-danslektioner). Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite ostigt och muntlig redovsining under en lektion i svenska när vi får en grund presentation av reggaetons födelse till livs. Visa oss med musik istället. Skit i historiken.

För både Linda Pira och Lady V ger oss musik som inte är omedelbart enkel att placera i snäva fack. Visst finns de tydliga rötterna där och i Lady V:s fall också tämligen troget reggaeton-skolan. Men bespara oss lektionerna, de sänker tempot och tar fokus från festen som skulle kunna bli riktigt fet och svettig annars.

Årets ni borde varit där-konsert.

The Gossip
Teaterladan, kl 19:30

Jag såg The Gossip första gången i samband med Ladyfest i Lund och charmades direkt av deras spastiska discopunk. Grymt svängigt och hårt dansant med en tvättäkta scream queen i bästa funky divas-anda i Beth Ditto.

Tyvärr lever de inte riktigt upp till min minnesbild den här gången. Det är bra, men smäller inte till direkt. Öppningen är lite skakig med väl långa pauser mellan de korta låtarna. Som bäst blir det de få gånger Brace Paine lägger ifrån sig gitarren, hänger på sig basen och pumpar ut svängigt dansanta basgångar till Hannah Blilies slamriga disco not disco-trummor.

Cunninlynguists
Stora Dans, kl 20:00

De öppnar med ”Hellfire”, den överlägset bästa och Arthur Brown-samplande låten från ganska mediokra nya albumet ”A Piece of Strange”. Sen maler de på i friskt tempo med ett enormt gensvar från publiken. Det är ingen överdrift att säga att Stora Dans kokar.

Själv tröttnar jag redan efter 20 minuter. För när hiphop lutar sig mot enbart bakgrundsmusik och DJ:n fått stanna hemma saknas ett vitalt element. Det blir helt enkelt lika spännande som singback.