När du läser det här finns inte Red Snapper längre.

De har hängt upp skylten, sålt den gemensamma maskinparken och gått åt skilda håll.

Tyvärr.

Fast i ärlighetens namn upphörde Red Snapper att existera långt innan den här skivan såg dagens ljus. Det hann bli tre album för London-gruppen innan David Ayers, Ali Friend och Richard Thair kände att det var dags att lägga av 2002.

Det som började som en acid jazz-trio växte snabbt till något betydligt större. Med sina instrument som grund vävde de in element från trip hop, drum'n'bass, house och en hel hög annat. Allt byggt de tre medlemmarnas grundinstrument: ståbas, trummor och gitarr. och Alla tre albumen är värda att upptäcka. Inte bara som de tidsdokument de är, utan också för att de står sig väl än idag.

Men nu skriver vi 2003 och gruppens första självbetitlade album landar. Allmän förvirring. Har Red Snapper återuppstått från de för tidigt döda?

Ja. Och nej.

Det hela har sin grund i att skivbolaget Nuphonic, likt gruppen, packade ihop lite hastigt och säkert mindre lustigt. Red Snappers sista EP kom därför aldrig att se dagens ljus. Medlemmarna tyckte att det kändes lite väl onödigt när EP:n ändå var klar. Nu släpps den alltså för första gången, tillsammans med några andra låtar.

Ja. Ni fattar. Det här är inte ett album främst för dem som aldrig stött på Red Snapper, utan för fansen som samlar katalognummer.

Hur man än ser på ”Red Snapper” blir den ändå någon slags bokslut över gruppens karriär, fast den egentligen inte alls är det. Det är ingen best of, utan mer ett inklappat extranummer. Som ett sådant funkar skivan, även om det är en bit till Red Snappers riktiga höjder.

Musiken pendlar mellan den pårökt släpjazziga filmmusikskänslan i inledande ”Regrettable”, över soluppgångschill (ståbas-stajlee) i ”Mountains and Valleys” till discodubflörten ”Heavy Petting”. Bland de fem första spåren, som jag tror utgör EP:n som aldrig blev släppt, är ”Ultraviolet” de överlägset bästa spåret där mjukt organisk gitarrjazz ställs mot en maskinellt pumpande trumrytm.

Bland de övriga materialet på ”Red Snapper” märks ”Hot Flush” i en remix av dubtechnomästarna Sabres of Paradise, som hade potential att bli hur bra som helst. Remixen har funnits utgiven tidigare, men eftersom jag inte hört den var jag milt sagt nyfiken. Tyvärr är ”Hot Flush” ett av de svagare spåren och något jag glatt kan leva utan.

Utan att ha sett Red Snapper live någon gång kan jag förstå att gruppen även fått uppmärksamhet för sina liveframträdanden när jag hör de två livespår som ligger med här. Svettigt pumpande ”The Tunnel” är som gjort för en festivalspelning utomhus, mitt i natten. Men som så alltid med liveupptagningar blir det inte lika kul på skiva. Desto bättre funkar då betydligt mer melodiösa ”4 Dead Monks”.

Men den riktigt stora stunden på ”Red Snapper” heter ”Odd Man Out”. En mässande celloslinga och en somrig gitarr tempokör fram i makligt tempo över pukliknande trummor. Det är ödsligt vackert, inte minst tack vare det skräckfilmspiano som kastas in med jämna mellanrum.

Kanske är det bra att Red Snapper la av, innan de kört fast i gamla hjulspår. ”Red Snapper” är fortfarande bra, men inget du måste ha. Förhoppningsvis kommer Ayers, Friend och Thair dyka upp i nya konstellationer och ge oss mer musik i Red Snapper-klass i framtiden.

På återseende då.