För ett tag sen drabbades jag av panik. Jag var helt säker på att jag missat massor av grym hiphop som släppts på den här sidan millennieskiftet. Jag kände mig utanför.

Starten på en djup hiphopperiod hade inletts.

Så jag skickade ett mejl till Ola och bad honom skicka mig en lista med de tio bästa hiphopskivorna från 2000-talet. Kriteriet var att det inte fick ha crossover-vibbar. Där har jag hängt med. Det vet jag. Jag ville ha den riktiga skiten. Rakt upp och ner, hiphop. Smällare.

Ola svarade snabbt. Två gånger.

Slö och hopplös att ta rekommendationer från andra som jag är har jag inte kollat upp något av hans tips från första vändan än. (Ur den andra listan beställde jag däremot snabbt hem två album.)

Häromdagen slapp jag leta. Det small till i postboxen när ”The Movement” landade.

Den kom som på beställning skulle man kunna säga.

Jag är såld redan när INS i introt spottar raderna: ”Inspectah Deck, y'all, back from the trenches / Gone are the days of that commercial watered down hip hop / This is for the hood / Coming from the ground level / Adjust your bass and treble”.

Särskilt som det faktiskt känns som han menar det.

Utan hjälp från Wu-Tangs chefskock RZA har Inspectah Deck satt ihop en alldeles utmärkt hiphopskiva som inte har några som helst ambitioner att vara något annat än just hiphop.

Huvuddelen av beaten kommer istället från Fantom of the Beats och Ayatollah. Båda levererar mjukt skitiga rullande gatubeats. Det pumpar och smäller. Skakar skallar. Det är hårt och svänger. Någonstans mellan Gang Starr och stråkfri Wu-Tang.

Jag är i hiphophimlen.

Mellan ”Get Right” och ”The Movement” ljuder ett flyglarm. New York-arvet gör sig påmint. Trots att jag aldrig satt min fot i The Big Apple är det staden jag hela tiden kommer på mig själv att visualisera. Det finns ett drag av blaxploitation, neonljus och regnig innerstad som genomsyrar hela skivan (som tydligigast i vasst funkiga ”The Stereotype” och Grover Washington Jr-samplande ”Big City”).

”The Movement” är verkligen Inspectah Decks skiva. Här är näst intill kliniskt fritt från gäster. Tre gånger släpper INS fram någon annan till mikrofonen. Street Life gästar i ”Shorty Right There”, Kool G Rap och Killa Sin i ”Framed” och Mojehan i avslutande ”Cradle to the Grave”. Alla gör gott ifrån sig utan att för den skull överglänsa huvudpersonen. Till skillnad från sina Wu-kamrater tar INS med andra ord chansen att få arbeta ifred. Att ta ut svängarna. Och han gör det med den äran.

Aldrig tråkigt. Aldrig oinspirerat.

I min bok är det här den bästa soloprestationen från klanen sedan Ghostface Killah släppte ”Ironman”. Visst, här finns kanske färre hits än på Ol' Dirty Bastards ”Nigga Please”. Å andra sidan är ”The Movement” jämnare och saknar helt bottennapp.

Sugen på lite hederlig gatusmart hiphop? Kolla här.