För fjärde året i rad gick festivalen All Tomorrow's Parties av stapeln i april i år. Platsen var Norfolk i England och värdskapet stod electronicaakten Autechre för.

Nu är inte ATP som vilken annan musikfestival som helst. Bara det faktum att man varje gång utser en värd som får hålla i hela spektaklet skiljer den från andra. Dessutom är värdskapet viktigt för vilka artister som kommer att dyka upp och spela.

Kort sagt kan man säga att människorna bakom ATP bjuder in ett band eller en enskild person som värd under de tre dagar festivalen pågår. Ett sätt att ära värden om man så vill. Men det är lika mycket en chans för värden att i sin tur välja ut de artister som ska spela, att lyfta fram artister som värden tycker förtjänar att vara med.

Det blir lite som ”Back to Mine”, fast i verkligheten.

Tidigare värdnamn har varit Tortoise, Shellac, Mogwai och Sonic Youth, som alla satt sin egen prägel på utbudet. Den här samlingen är ett smakprov på artister som var där.

Årets ATP gick alltså i Autechres tecken. Nu kanske alla som känner till Autechre tror att det betyder ett album fullspäckat med extremt experimentell elektronisk musik.

Både ja och nej.

För ”ATP 3.0″ bjuder på namn som bryter av. Public Enemy inleder med ”Gotta Give the Peeps What They Need” och Kool Keith dyker upp under sitt alter ego Dr Dooom och levererar en remix av ”Leave Me Alone”. Masters of Illusion dansar loss Bhangra-stylee i en mix av ”Bay-Bronx Bridge”.

Sedan finns det inte så lite pårökta, släpande rytmer. Som när Autechre-spinoffen Gescom blivit remixade i ”Mag”. Eller Push Button Objects ”ATP Track”. Bland de rent elektroniska spåren finns det också höjdpunkter. Bolas ”Magnasushi” och Mades ”Type Tactical”, Anthony 'Shake' Shakirs ”Ghetto Futures (Go Figure)” och Stasis ”Artifax” är exempelvis helt fantastiska.

Men en snabbtitt på betyget antyder att något inte är riktigt som det ska på ”ATP 3.0″.

De där låtarna som låter precis som Autechre själva har gjort på sina två senaste skivor. Och då blir det inte roligt alls.

Flera av spåren är bara ljud. Eller oljud om man så vill. Bidragen från Jim O'Rourke och O.S.T. gör mig mest nervös. Men det är å andra sidan fantastiskt jämfört med Earths ”Dissolution III (Oversaturated Intervallic Collisions)” – en oerhört lång och fånig titel för att beskriva ett tio minuter långt (och långsamt) elgitarrsolo. Det är ungefär lika kul som att dunka huvudet i väggen så länge.

När man tror att det inte kan bli värre kommer Pita och gör samma sak en gång till i ”Atipfin”. Fast med maskiner istället för med en gitarr. Och för verkligen sticka ihjäl alla överlevande slänger Autechre in Hecker allra sist. Tänk dig att du slängt in en riktigt jävla ilsken geting i en voicebox och distat upp volymen till åttahundrafyrtiosju och du kan gissa hur kul det blir.

Konstnärer har avrättats för mindre.

Kontentan av det hela är att det finns guldkorn på ”ATP 3.0″. Några av låtarna är helt fantastiska och en hel del är exklusivt för den här samlingen. Jag skulle gärna velat vara på plats i Norfolk när ATP gick av stapeln.

Men det stora problemet är att de riktigt dåliga låtarna tyvärr är så dåliga att de drar ner helhetsintrycket rejält. Hade jag fått plocka bort, säg, fyra-fem spår hade betyget hoppat upp två, kanske tre, snäpp.

Lyssna innan du köper. För som alltid med samlingar av den här typen finns det säkert människor som tycker att de låtar jag verkligen inte klarar av på ”ATP 3.0″ är helt fantastiska.

Det finns ju människor som gillar Merzbow. Och att slagborra sig själva i huvudet.