Simone Moreno kom till Sverige för kärleks skull för fem år sedan. Det är väl därför man lämnar karriär och sol i Brasilien bakom sig för att chansa på nytt och okänt. Fyra skivor hann hon släppa där innan hon kom hit. Här har hon sjungit med bland andra S.U.M.O., Rasmus Faber och Os Lourinhos (som backar henne här).

Hennes femte album ”Samba Makossa” är det första jag hör och består av ett snyggt urval ur den brasilianska musikskatten. Vi får bland annat Jorge Bens fantastiska ”Umbabarauma”, Gilberto Gils ”Meio de campo” och ”Expresso 2222″ (som de plockat ner lite i tempo och gjort funkigare). Det är på den funkiga sidan av samban som Moreno med band håller sig. Andreas Unge på bas spelar en minst sagt central roll i de varma tolkningarna.

En egen komposition har smugit sig in bland de tio låtarna på skivan. Det är en studsig melodi som påminner mig en hel del om Manu Chaos ”Bongo Bong”. Den tvåspråkiga låten gästas av Timbuktu och hans skånska förstår jag hyggligt till skillnad från Morenos brasse-portugisiska. Antar ändå att hennes del handlar om att dra till uppväxtens Bahia, medan Timbuk rimmar om att dra till Malmö. En låt som garanterat kommer att gillas av lokalpatrioterna härnere.

Baserat på den enda egna skulle jag gärna ha hört fler kompositioner från paret Simone Moreno/Anders von Hofsten.

Några personer i min närhet har avfärdat skivan som för välspelad och tillrättalagd, som duktigfunk. Jag håller inte med. Den är på precis rätt sida om den farliga gränsen som reser musikhögskoleflaggan i topp. Det här blir aldrig tekniskt tråkigt, däremot är låtarna fyllda av snygga utsmyckningar som gör att skivan växer med upprepad lyssning.

När tempot sänks och von Hofstens piano får träda fram i till exempel ”Vai vadiar” börjar jag tänka på Maria Rita vars självbetitlade album jag gick ner mig alldeles fullständigt i under 2004. Ett riktigt gott betyg med andra ord.

Nu återstår bara frågan om det här blir riktigt svettigt live. Jag tror det.