Har man bara bestämt sig för några enkla regler för sin musik behöver det inte vara så svårt att få till det. Att våga teoretisera lite. Jag vet det låter svintrist, men det är tvärtom. I en tydlig form går det att finna frihet och slappna av.

När Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson, två av landets mest spännande saxofonister, började skissa på ett gemensamt band vågade de sätta ramar. Bandet skulle vara litet, de två och en rytmsektion (superduon Sven Lindvall på kontrabas och Martin Jonsson på trummor). Saxofonerna körda genom gitarrförstärkare och effektpedaler. Mål: en jazzig rockskiva.

På sätt och vis blir det som att våga ställa frågor. Vad spelar vi? Vad är jazz? Jag tror att de flesta verkligt kreativa musiker mår bra av att ifrågasätta sin egen musik. Att testa sina gränser. Att närma sig tonerna från nya vinklar.

Hade jag inte läst det där om rock som Jonas och Per själva skrev hade jag aldrig tänkt tanken. För mig är det här en jazzig jazzskiva som slår direkt mot svängnerven. En sån där skiva som jag kan stoppa i handen när någon för första gången vill smaka jazz. Att jag sen rent spontant ser bilder av slitna Marshallstackar, lika nedgångna svarta instrumentlådor och små klubbscener med ungefär åtta ljuslådor i varmt rött och gult är möjligen bevis på att Jonas och Per nådde närmre sitt mål än jag erkänner.

Jag vet inte när jag lyssnade på en skiva tjugo gånger på en månad senast utan att tröttna. De här melodierna klarar den sortens påfrestning trots att de är direktfästande som flugpapper. Trots skenbar enkelhet finns fullt av små finurliga instick att upptäcka. Ett groove som bäddar in själar i behov av närhet och omfamning.

Nu hoppas jag bara få höra det här från en scen nära mig.