Ett kort intro. Första låten. Cirka åtta minuter senare är jag fast. Det spelar inte så stor roll hur resten av skivan är vid det här laget. En episk låt med körer på slutet som för tankarna till Iron Maidens ”Heaven Can Wait” kan aldrig bli fel i mina öron. Att jag redan innan haft ett kärleksförhållande till Coheed and Cambria spelar också in antar jag.

Coheed and Cambria har fått sitt namn efter huvudpersonerna i sångaren Claudios science-fictionäventyr. Alla sångtexterna på de två fullängdare de släppt handlar också om denna värld som Claudio byggt upp. På ”In Keeping Secrets in Silent Earth: 3″ får vi följa Coheed och Cambrias son Claudios öden. Ett konceptalbum alltså. Ett mörkt sådant. Textrader som ”pull the trigger and the nightmare stops.. ” eller varför inte ”For them i'll kill anything. Cut the throats of babies for them, break their hearts or lay with them” är några av de man stöter på under Claudios resa.

Att Coheed and Cambria lyssnat mycket på band som Iron Maiden och Rush är lätt att höra. Många av de gitarrslingor som används flörtar uppenbart med Smith/Gers/Murray. Det är även svårt att prata om bandet utan att nämna Claudios röst, antingen så älskar man den eller så hatar man den. (Det kanske inte är så svårt att lista ut var jag ställer mig vid det här laget). Tänk Cedric Bixler (The Mars Volta) möter Geddy Lee (Rush) så kanske du kan lista ut vart det lutar. De kallar sig själva för ett progressivt rockband. Släng in ett emo-prefix innan rock så är jag också ganska nöjd.

Något jag slås av på skivan är variationen. Från det åtta minuter långa titelspåret går man till den mer poppiga ”Blood Red Summer”. Den låt som kanske sticker ut mest är svängiga ”The Velorium Camper I: Faint of Hearts” med sina doakörer. Varationen är enligt mig upplyftande och gör att det aldrig blir tråkigt någonstans. En del kanske skulle se det som att de flackar runt lite väl mycket och det är ju förstås en smaksak (vilket alla recensioner är, men det visste ni ju redan). Min favorit är fortfarande öppningsspåret men även ”The Crowing” står ut som en stark låt. Det svagaste kortet är singelspåret ”A Favour House Atlantic”. Med det vill jag inte säga att den är dålig. Den når bara inte riktigt upp till den höga standard de andra låtarna sätter.

Jag har tidigare talat om emo. Vilse i genredjungeln så har det epitetet tappat sin betydelse vid det här laget. Emo känns mest bespottat nu för tiden. Men Coheed & Cambria är emo på det sättet jag tycker emo ska vara. Emotion, känsla. Ett par hörlurar, luta sig tillbaka på soffan och bara känna musiken genom hela kroppen. Känslan…