Hon är ungefär tre äpplen hög, men har en röst som mäter sig med de största i genren som på 60-talet kallades R&B. Mest känd är hon kanske för den riviga partystomparen In the Basement som hon sjöng in tillsammans med Etta James. En låt som är en tydlig signal om att festen har börjat och bara kan sluta på ett sätt, med huvudet ner och fötterna upp. Handklapp, tjattrigt sorl, en riffig sprakande elgitarr och en soulsäker rytmsektion bakom två damer som sjunger skiten ur sina strupar. Fan-tas-tisk.

De Santo hängde ofta tillsammans med Etta James och spelade också in en handfull singlar för Chess Records och andra bolag i samma hägn. Bluesig, ömsom rå och ömsom mjuk chicagosoul. Största hiten I Want to Know är ett bra exempel på den andra änden av hennes musik. Ett förföriskt, bedjande och samtidigt kaxigt bluesigt sommarsoulnummer som träffar mitt i hjärtat.

På den här samlingen från 1988 finns tio spår inspelade under perioden 1959-1966. De år hon i första hand hörde till familjen runt Chess. Med något drygt års avstickare runt 1961 som en del av James Browns evigt turnérande soulcirkus. Tyvärr blev det inga inspelningar av DeSanto under Browns ledning eftersom hon stod under kontrakt med Chess då. Det närmaste vi kommer är sjuan Strange Feeling / Little Taste Of Soul som hon spelade in tillsammans med Brown-trummisen Nat Hendrix band.

DeSantos karriär tog aldrig samma kommersiella fart som sparringpartnern och vännen Etta James. Och även om den egna produktionen var ganska begränsad under det 60-tal som formade henne, den stannade vid ett album och någon handfull singlar, skäms hennes musikaliska arv inte för sig. Vare sig det hon fick spela in eller det hon skrev. Som kompositör ligger hon nämligen bakom något hundratal låtar som spelats in av artister som Fontella Bass, Minnie Riperton och The Dells.

I min bok är den här samlingen rara singelspår helt omistlig, inte bara för de redan nämnda två mästerverken. Här finns mer gott att hämta. Som bluesiga Slip-In Mules och den andra duetten med Etta James, Do I Make Myself Clear. Det enda som stör mig är att det verkar finnas en annan utgåva som innehåller ytterligare sex låtar. Det svider mer än en aning och gör att jag alltid håller ett vakande öga öppet när jag bläddrar vinyl i soulfacket märkt med bokstaven D.