Vi lullades in i lite falsk vårtrygghet under mars, men när vi började skriva april i almanackan slog tillvarons jävlighet tillbaka med full kraft. Det blev en enfärgad månad.

Men någonstans där mot slutet väcktes ändå hoppet om att vintern nog kommer att ta slut i år också. Och som tur var fanns den bra musiken som vanligt där, som en kompass i det horisontella regnandet. En helt vanlig april på dagensskiva, alltså. Men samtidigt en april olik alla andra som passerat revy sedan starten.

Chromaticss covrar Neil Youngs Into The Black (låt)
Rock&roll is here to stay, sjunger Ruth Radelet i första spåret på Chromatics nya fantastiskt bra album Kill For Love. Precis som Neil Young sjöng 1979. Hon sjunger det sansat och även om rock&roll inte är den första associationen man får när man lyssnar på Chromatics skojar hon inte. För det är anspråksfullheten som räknas. (Anton Wedding)

Alabama Shakes Boys & Girls (album)
Bästa debuten på länge. De turnerar lite i Europa i sommar. Det är utsålt överallt. (Kal Ström)

Terrible Feelings Shadows (album)
Skitbra. (Tomas Lundström)

Georgia Anne Muldrow Seeds (album)
Tillsammans med Madlib kokade hon finaste soppan på den gamla soulfunkspiken. (Patrik Hamberg)

80s Stallone Beach (The Legendary 1979 Orchestra Remix) (strandvibbar)
Solskenet lyckades till sist bryta igenom april. Bland solstrålarna som landade i elfte timmen hade jag kunnat lista Michael Kiwanukas souliga spelning på Kägelbanan eller John Dalys Sunburst-album. Ja, och så Beach. Jag hade lika gärna kunnat plocka med originalversionen eller L’Equipe Du Sons remix. Alla tre andas solsken, strand och sommar. Tre välbehövliga ”s”. (Ola Andersson)

Loosegoats Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road (album)
Så. Jävla. Bra. Längre utläggning om skivan kommer imorgon, som dagens skiva. (Jonas Appelqvist)

Linnea Henriksson Alice (singel)
Första låten på länge som är sådär omedelbart, och otippat, fantastisk att jag spelar den femton gånger i rad varje kväll. Älskar texten. Älskar rytmen. Älskar rösten. Så bra! (Karin Lillbroända)

Michael Kiwanuka (konsert)
Ibland skadar det inte att påminnas om att det bara är ett par taktslag mellan soulens kärna och den allra mest hjärta-och-smärta-trånande folk- och countrymusiken och just nu finns det ingen som gör det bättre än en timid 24-åring från Londons utkanter. Tillsammans med sitt försiktigt funkiga band och renodlade låtversioner bjöd Kiwanuka Kägelbanan på en innerlig finstämd soulkväll. Och när han, med bara en gitarr och den där fantastiska rösten, intog scen i några smått magiska sololåtar var det inte utan att Otis materialiserades där i rökdimman. Han såg ut att njuta han också.
(David Drazdil)