Tydligen var Kanye Wests My Beuatiful Dark Twisted Fantasy en av de stora inspirationskällorna till Some Nights. Fun.-medlemmen Andrew Dost berättade om det i en intervju med Seattle Post-Intelligencer:

[I]t really renewed my faith that you can make a big, grand artistic statement, and you can care. You can care so much about your art, and it can come through and that’s okay. So that was how it inspired me, and I think it [inspired] the other guys in different ways, too. We just started working that in gradually.

Tja, jag uppskattar ambitionerna. Men att försöka klippa ut och klistra in den kärlek för konsten som präglar ett verk och tro att det ska lysa igenom lika starkt i ett annat är självbedrägeri. Klippa ut och klistra in, visst!

Men kärleken för konsten!

Den måste man ju baka in själv!

Fråga Kanye (ja, jag hade gåshud och glansiga ögon när han höll sitt kända/ökända Lost In The World-tal på Way Out West i somras, och ja det är lite pinsamt, men det var ju fint! Hur hela den energi som är hans skapande liksom brann i hans ord).

Fun. har många roliga spår i sin musik. Att produktionen är inspirerad av tidigare nämnda MBDTF hörs verkligen. På introspåret spökar Queen och It Gets Better verkar vara en flirt med den fruktansvärda MTV-punken från slutet av 90-/ början av 00-talet. Det är rock. Tillrättalagd och Disney-gullig och när det låter som bäst, på Some Nights och Why Am I the One verkar faktiskt soundtracket från Lejonkungen vara förebilden (och möjligen sena Michael Jackson, men det skulle lika gärna kunna vara en följd av Kanyes inverkan) – i Why Am I the One påminner melodin till och med om Can You Feel the Love Tonight.

Det är gulligt, spralligt, maxat, välproducerat och väldigt tröttsamt i längden. Fun. har potential att bli en kortlivad hype (läs MTV-punken), men för ett bestående intryck saknas just kärleken till konsten.