”Jag gillar ironin” har Punch Brothers sångare Chris Thile sagt ”i att covern av det kända bandet är det mest abstrakta på hela skivan.”

Han talar om covern av Radioheads Kid A som finns med på Punch Brothers senaste skiva ”Who’s Feeling Young Now?”. Och med sättningen mandolin, fiol, banjo, akustisk gitarr och kontrabas, får covern – trots att den till formen är mycket lik orginalet – en vackert särpräglad klang som fungerar mycket bra utan att kännas överflödig.

Progressiv blugrass eller bluegrasspop brukar Punch Brothers defineras som. Det progressiva finns väl representerat på första skivan medan de nu, på sin tredje skiva, spretar åt fler olika håll än tidigare, men tyglarna är ändå stramare, musiken mer traditionellt popig. Vilket är synd, för i det det fantastiska otyglade svänget från första skivan finns oändligt mycket att bygga vidare på.

Men albumet har stunder som lyser så starkt att jag omöjligt kan låta bli att hoppas på att få se Punch Brothers återgå till det utforskande de påbörjat. Allra starkast är inledande Movment and Location, en låt med så stark karaktär att dem mycket väl hade kunnat vara signerad Thom Yorke. Klangerna från blugrass-sättningen tycks här vara som gjorda för att spela musiken som så naturligt strömmar ur högtalarna, och inget annat.

Musikernas skicklighet är påtaglig (utan att musiken någonsin känns skrytsam). Det märks inte minst i covern på svenska folkmusikbandet Väsens låt Flippen (The Flip). Ett kul inslag på skivan även om den bidrar något till den splittrade känsla som får det att kännas som att Punch Brothers inte riktigt vet åt vilket håll de vill åt.