Ordet förbisedda i rubriken syftar på album som visserligen inte är helt och hållet förbisedda – har man följt amerikanska musikbloggar och websidor som Gorilla vs. Bear och Pitchfork under året har man säkert inte undgått dem – men som i svenska dagstidningar, svenska musikmagasin och på flera etablerade musiksidor lyser med sin frånvaro (även om några av dem till slut dykt upp på vissa årsbästalistor). Min artikel är ett blygsamt försök att ge dessa fyra album lite mer av den uppmärksamhet de förtjänar.

Julianna Barwick – The Magic Place
Detta minimalistiska mästerverk, uppbyggt huvudsakligen av röster, behöver tid och uppmärksamhet för att kunna uppskattas rättvist men är värt varenda sekund jag lagt på det i år. Helst bör det höras i sin helhet – magin bryts inte en enda gång under albumets nio spår – men spår som White Flag och Vow är så andlöst vackra att jag kan lyssna på dem om och om igen. Det är ingen attityd, musiken tar all plats och den är stor och i sin renaste form. Tillsammans med PJ Harveys Let England Shake är The Magic Place kanske årets bästa album.

Nicolas Jaar – Space Is Only Noise
Jeff Buckley sa en gång att känslighet inte är att vara mesig, känslighet handlar om att vara så lyhörd att en loppa som landar på en hund blir en explosion av ljud. Den känsligheten finns i Nicolas Jaars ljudbild, effekter som omärkligt blir torrare eller fuktigare, en bas som stegras lite lite lite och så… utan att vi lagt märke till hur det egentligen skett har låten nått sitt crescendo. Den mörka Space Is Only Noice If You Can See – ett lyckat möte mellan Kraftwerk och Joy Divison – är en av årets bästa låtar, samplingen av Ray Charles i I Got A Woman är genialisk, stämningen i To Many Kids Finding Rain In The Dust är inte sämre än Ennio Moricones stora stunder och den stålsträngade gitarren i Variations låter som alla stålsträngade gitarrer borde låta.

Youth Lagoon – The Year Of Hibernation
22(eller 23)-årige Trevor Powers röst låter så liten och ensam, är så dränkt i lo-fi-filter men låter så uppriktigt lidande att stämman växer till något som bär igenom en hel skiva av fantastiska låtar. Det som Beach Houses Teen Dream var för 2010, det är Youth Lagoons The Year Of Hibernation för 2011. Svärtan som finns där är påtaglig men blir lätt som luft av de svävande arrangemangen. När en gitarrslinga kommer in i tillsammans ett statiskt trumkomp i inledande Posters, när sången stiger i tonhöjd i July, när de rytmiska inslagen i Montana tycks komma från en smedja, och när det från smedjan visslas en vemodig men samtidigt lätt melodi som väger upp det tungt rytmiska, får svärtan att avta något, det är så musik låter när den är oemotståndlig.

EMA – Past Life Martyred Saints
EMA har visserligen fått flera recensioner i svensk media men få rättvisa. Past Life Martyred Saints är pop kryddat med lo-fi och grunge. Det är skitigt och bångstyrigt och befinner sig hela tiden obekvämt nära hopplöshetens gränslinje. Som bäst blir det kanske i Anteroom, förflyttningen av fingrarna på den akustiska gitarren som inte döljs i mixen, det nakna i texten och den totala tystnaden som inleder outrot är faktorer som ger låten en sällan skådad intimitet.