Från att ha varit Sveriges bästa bevarade hemlighet har Scraps of Tape gjort sig ett namn både hemma i Sverige och utomlands. Senaste skivan Resident Flux har fått ett varmt mottagande och nästa år väntar turnéer i både Japan och Nordamerika. Gitarristen Jerker Kaj berättar för Dagens skiva om sitt musikår 2011, om sina förhoppningar inför 2012 och förklarar varför kompmusiker bör vara mer som bortsprungna hundar:

Vilket är årets album?
Det låter som singular men är plural. Årets album är flera. Jeniferevers skiva Silesia låg länge på skivspelaren liksom Mogwais Hardcore will never die, but you will. Bra rock.

Mattias Alkberg släppte Anarkist. Den kom inte på vinyl tyvärr, men CDn troligen årets snyggast förpackade. I bokskrud. Som alla år måste bob hund vara med också om de släpper något nytt, vilket de gjorde. Alltid i en egen klass. Fucked Ups David comes to life tycker jag var svinbra också.

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?
Lite malmöspelningar gick till historien. Till exempel Jet Link på Rex och Mire Kay den sista april men första spelningen. Woods på Loppen i mars var enastående. Ola körde dit i full liten bil och väl i Danmark mötte vi upp med ytterligare malmöfolk och kvällen blev lång. När Woods väl spelade var det lo fi och härligt.

Bill Callahan på Palladium i november var inte så lo fi men härligt det med. Min kompis Markus och jag satt en sommarkväll och diskuterade hurvida en lydig hund är en lycklig hund. Det var efter att hans mors spaniel som vi vaktade hade sprungit bort och vi satt på verandan och Markus argumenterade för att den lyckligaste hunden springer bort om den vill, medan jag var mer tveksam. En lydig hund har en trygghet som väger högt försökte jag. Bill Callahans två musiker på Palladium var oerhört trogna, satt snällt genom hela spelningen och trummade lite lojt och spelade gitarrsolon lite lojt. Om de hade varit lite mer bortsprungna hade jag varit än mer nöjd.

Allra fetaste spelningen var ändå när jag i höstas gick och såg husbandet på anrika jazzhaket The Village Vanguard i New York. Jazzlegendernas svett och spått satt liksom kvar på väggarna. Husbandet var svinbra naturligtvis. Det var en udda samling musiker, alla med lite olika stil och form sådär. I New York gick jag också på Music Hall i Williamsburg för att se Swans. Det kommer jag inte heller glömma. Inte för att det var särskilt bra eller tufft utan för att det var en uppvisning i hur scencoolhet kan suddas ut. Bandet som laddat upp så bra med att peka finger och spotta lite gubbtufft som man kan tänka sig innan spelningen, står efter diverse teknikproblem och sneglar nervöst på varandra och surnar till innan de helt tvingas avbryta konserten för att få ordning på sladdar och förstärkare.

Vad ser du fram emot 2012?
Culkin från Handen ska väl äntligen ge ut en skiva 2012. Jag lägger allt mitt hopp om musikåret till dem.

Utanför musiken, eller genom den, hoppas jag att intresset för sömniga samtida såpoperor som melodifestivalen svalnar samtidigt som moderaternas vindar mojnar.