Det återkommande snacket under tidigare Way Out West-festivaler har varit om köerna till klubbspelningarna i Stay Out West-programmet. Festivalbesökare har sprungit från än den ena till den andra klubben, desperat ringt kompisar för att höra hur det sett ut utan att veta hur stor del av den växande kön som kommer in. De är stor skillnad i år. Genom festivalappen uppdateras hela tiden hur många som är inne och hur lång kön är. Dessutom får man veta hur stor publik varje klubb tar. Det gör kanske inte köerna kortare, redan halv åtta är kön till Annedalskyrkan lång inför Lows spelning klockan nio. Men stämningen är god eftersom alla vet att de kommer in. Och kommer man inte in på ett ställe får man veta det tidigt och man kan alltid gå till nästa klubb, där det ser bättre ut. Frustrationen är som borta. Tjänsten är riktigt, riktigt bra och uppdateras dessutom tillräckligt ofta.

När vi tar plats i Annedalskyrkan visar appen att både Storan (Okkervil River) och Trädgår’n (The Radio Dept.) har platser kvar medan Pustervik med The Don Darlings, fantastiska Timber Timbre och Chad VanGaalen har högre tryck. I Annedalskyrkan, som tar 900 personer blir det snart fullt, är stämningen förväntansfull och alla pratar med låga röster.

Low. Foto: Ulf Wederbrand

De inleder med Nightingale från senaste C’mon. Finstämt och försiktigt. Ganska snart ljuder ett dån genom kyrkan. Det är Nothing But Heart. Och det blir mest låtar från nya albumet. Mellan låtarna säger de inte ett ord och det är något av ett konststycke att hålla 900 personer från småprat och telefoner i en timme utan en bar att besöka. Men i kyrkbänkarna sitter en publik med högt ställda förväntningar. Förväntningar som infrias.

Instrumenten låter hårt och sången mjukt. Det är inte tre personer som sjunger, det låter som tio. Samtidigt så perfekt. Ljudet studsar i den stora kyrkan och volymen ökar efter hand. Avslutningen går via Violent Past och Murderer från Drums and Guns. En fantastisk inledning på festivalen.