Foto: Damia Bosch/Primavera Sound

Fredagens Primavera blev en enda lång kräftgång, om man ska jämföra vad som tänkt ses och vad som faktiskt sågs. Sågs gjorde det visserligen, men från det planerade schemat var det bara Twin Shadow som faktiskt gick i mål. Kvällens stora fadäs var ett icke utannonserat tidigareläggande av spelningarna på Llevant, vilket gjorde att Carte Blanche gick på en timme tidigare än vad som angetts, och därmed redan hade slutat när de egentligen skulle börja. Ingen Mehdi och ingen Riton. Samma sak gällde Lindstrom, och större delen av det elektroniska programmet. Man flyttade om schemat, vilket visserligen meddelades via mail ett par timmar före ändring, men ingen information om detta fanns på plats, vilket gjorde att det gick många förbi.

Uppskattningsvis elva timmar tidigare började en solig eftermiddag med Tennis, vars solskenspop visade sig ha mer kraft än väntat. Visserligen är det äkta paret Alaina Moore och Patrick Rileys skiva, påstått skriven under åtta månaders seglarresa på Atlanten, fortfarande ganska så karamellig och tweegullig, men turligen inte helt förankrad i lofi-träsket. En behaglig överraskning.

På något underligt vänster blev jag sedan i Pere Ubu/The National/Ariel Pink-trevägskrocken övertalad till The National, ganska tvärt emot vad som tänkts. De är det perfekta indiebandet som väl egentligen inte är något indieband, åtminstone inte om man ska se till den enorma publik de drog (i backspegeln skulle den stora San Miguel-scenen ha varit bättre lämpad). Fullkomligt omöjligt att ens ta sig nära. Att de lät bra är inte heller någon större överraskning. High Violet slog fast vad Boxer redan signalerat; ett kompetent band som karvat ut sin nisch och putsat sitt uttryck till perfektion. Däremot är The National inte särskilt spännande, men det är bara att ta av hatten för ett band som får det att verka så enkelt.

Brooklyniten George Lewis Jrs Twin Shadow är live ett helt band, och Lewis’ new waveblinkande och glittrande pop växer minst två omgångar. Spelglädjen är uppenbar, och det smittar av sig; hela publiken blir snart ett larvigt glädjesprittande och fånleende folkhav. En sådan spelning där samtliga inblandade avslutar med ett brett flin. Visserligen saknades gjorde At My Heels, men det kan knappast i sammanhanget anses som särskilt stötande. Det finns inte så mycket mer att säga än ”fantastiskt bra”, och länge leve Twin Shadow!

Så. Pulp. Kräver egentligen en fullständig dissekering. Men även om jag har den allra största respekt för Jarvis och hans band, så har sympatierna aldrig kommit till att riktigt omfamna dem. Det är dock bara att konstatera att hjältarna kommer hem. Någonstans transporteras vi tillbaka till sent nittiotal. Hits radas på hits, och Jarvis Cocker, förmodligen världens underligaste sexsymbol, deklarerar sina sympatier för de hundratals fredliga demonstranter som tidigt under fredagsmorgonen 27:e maj blev brutalt attackerade och misshandlade av den katalanska polisen, Mossos d’Esquadra, på Plaça de Catalunya i centrala Barcelona, där de sedan ungefär en vecka slagit läger i protest mot den kalabalik och kaosläge som spansk politik för närvarande befinner sig i. Till svar får han mångtusenhövdat vrål. Spanien är oroligt, många har helt förlorat tron på systemet, och popmusik är som bekant en stark katalysator för frustration. Här, framför San Miguel, fullkomligt exploderar det. Vi tackar och bockar.

Efter två urladdningar på rad var det dags för något helt annat; Battles på Ray-Ban, en amfiteaterscen som är min favorit på området. Deras krångelrock växer till ett monster, volymen är öronbedövande och kasten tvära. Hade jag inte varit så adrenalinstinn så hade jag med största sannolikhet fallit pladask. Med serotoninet på rekordnivåer så blir det dock efter en stund lite tryckande, så jag tog farväl och hann se en liten, liten stund av Lindstroms kosmiska disco innan schemaändringarna tog död på resten av kvällen.

(Texten är tyvärr för närvarande fotolös, eftersom PS’ bildbank för icke fotoackrediterade ligger nere.)