Foto: Dani Canto/Primavera Sound

Som vanligt på PS så missar man mer än hälften man tänkt se. Men ibland hittar man också en del överraskningar. Som Baths, tänkt som ett stopp på vägen, men Will Wiesenfelds upphackade rytmer fångar uppmärksamheten, speciellt efter en lång kväll av mycket gitarr. På skiva gränsar Will Wiesenfeld ibland till det farliga ambientlandet, men live kommer hans skicklighet med den uppsjö elektronik som finns uppradad på scen till sin rätta. Wiesenfeld släpper skivor på Anticon, och brukar oftast förankras i hiphopen, men är egentligen ett paradexempel på den bastardisering och uppluckring mellan genres som fötts ur möjligheten att göra musik hur och var som helst via datorprogram eller teknik. Live tar klubbkänslan över, även om vi står på en pir och klockan är fyra på morgonen. Även om Wiesenfelds beats är uppbrutna och kantiga, så känns det hela inte som en berlinsk bunker, utan väldigt organiskt. Absolut kvällens mest oförutsedda.

Långt tidigare hade P.I.L. gjort en muskelrockig och oväntat tung spelning, långt ifrån John Lydons spattiga, spretiga bakgrundshistoria. Hans karaktäristiskt gälla stämma är visserligen intakt, men låter underlig (eller är det bara ovana?) mot en så kompakt bakgrund. This Is Not A Love Song (”but it is, really”) faller givetvis i god jord, men sedan är det rätt tydligt att publiken utöver det inte riktigt vet vad man kan vänta sig. Inte så mycket, visar det sig. Det är svårt att hitta någon gnista någonstans, och även om man gärna vill, så är det svårt att uppbåda någon större entusiasm för P.I.L. anno 2011. Där man istället borde ha befunnit sig var framför Ray-Ban-scenen för Big Boi, det är bara att konstatera av de tre sista låtar jag hann se. Skamvrå.

Så var det då dags för Nick Cave, Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos att inta scen. Grottmänniskorock är tydligen en gemensam nämnare för många, för framför den stora San Miguel-scenen, med kapacitet för 20 000 personer, är det fullpackat. Med rätta. På något sätt låter allt som spelas som klassiker (i god bemärkelse), allt känns självklart. Cave är uppenbarligen som gjord för svettig, smutsig bluespunk (lika gjord som han samtidigt kan vara för att sjunga ballader om blommor ackompanjerad av ett piano), men jag kan inte sluta fascineras av Warren Ellis, en verklig avart, vare sig han hanterar violin, slagverk eller gitarr. Hans kroppspråk är som en marionettdockas; spretigt, yvigt och överallt på en gång. Med sitt långa hår och skägg ser han ut som något katten släpat in, en stenåldersman ett med sitt stråkinstrument. Grinderman levererar; men exploderar helt gör det i No Pussy Blues. Primitivt, rått, och avgjort skrevrock. Löjligt, löjligt bra. I det här fallet är gammal obestridligen äldst.

Efter en dylik urladdning är det lite svårt att veta vart man ska ta vägen. Tvärt emot Caves råd står vi dock över Suicide, även om det i vissa kretsar skulle kunna innebära att bli ett huvud kortare. Valet föll istället på Caribou, och jag ångrar det inte en sekund. På skiva har Dan Snaith aldrig för mig riktigt hittat hem, men här föll alla bitarna på plats. Med grymt snyggt ljusspel som fond, fyra musiker i en cirkel mitt på scen (i ständigt motljus avtecknar de sig bara som en grupp skuggor) får Snaiths låtar en extra dimension. Även om Swim var tänkt att bli dansmusik som skulle låta som vatten, så får materialet här en högst urban touch. Precis som David sade när han recenserade Swim;

Dansant utan att vara renodlad klubbmusik, experimentell men melodiös och pop utan att egentligen vara det heller.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Snaith gör – ett högst organiskt hopkok av högt och lågt, nära och fjärran, men det är helt fantastiskt (när de släpper Odessa som näst sista låt exploderar publiken helt). Nick Cave får ursäkta, men Caribou gör kvällens bästa spelning.

Jag vet inte om Salem är så sjukt äkta att jag inte fattar, eller om det mest rör sig om en påse fylld med luft. Förmodligen är det återigen detsamma; de bryr sig inte. Deras mest ödesdigra ljudsjok, främst King Night känns fortfarande lika mycket ond, bråd död, och atmosfären hänger tung över ATP-scenen. Där och då är det en upplevelse. Där och då är Salem fruktansvärt bra, och fullständigt unika. Tyvärr blir det i längden lite för mycket slapp tråkrap och lunkande runt i kalsonger, men jag kan ändå tacka dem för det, eftersom det förde mig till Baths.

Kvällen avslutades otippat med El Guincho, som jag spytt mycken galla över, men som faktiskt bjöd på underhållande tropicaliapop utan att göra det alltför svårt för sig, och en liten stund Girl Talk, som serverade ett inspirerat set galna mashups, men då var klockan redan halv sex på morgonen och dags att traska hemåt.

Idag väntar Carte Blanche, Twin Shadow, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel del annat.