Det är ödesmättat att gå in på Dramaten. Man blir nästan matt av att bara se sig om i lokalerna. Det är guld och jugend och historietyngt. I baren med Carl Larssons takmålning står dramatenchefen Marie-Louise Ekman med gemål och samspråkar med Örjan Ramberg till första teaterringningen manar till sittning.

Det är en helt värdig sättning för en iscensättning av en av förra årets bästa skivor, Sonja Åkesson tolkad av ….

Dramaten& är en serie för bland annat musik och performance, introduktioner och läsningar — berättar Dramatens programblad för kvällen. Det är en intressant sammanfogning av de konserter som gjorts med materialet från Sonja Åkesson-skivan tillsammans med uppspelade utdrag ur texter skrivna för scenen. De vill bjuda in till teaterhuset, säger de. Jag känner mig lite obekväm, men glad för att vara där.

Att det inte är en normal kväll märks när Britta Persson lite nervöst kliver fram på scenen. Bakom henne sitter Fredrik Sandsten som trummis och bandledare, Martin Hederos vid piano och keyboard, Jonas Kullhammar med flöjt, orgel och sax, Reine Fiske med gitarr och Torbjörn Zetterberg på bas. Bandet är följsamt och tar sig lätt förbi när Brita kortar av en av verserna.

När låten tonar ut avbryts bandet av Sanna Sundkvist som ställer sig bredbent och proklamerar från Vara vit mans slav bara för att bli avbruten från balkongen av pensionärer som slänger sina mediciner mot henne för att få tyst. Det är först då jag förstår vad jag faktiskt får se ikväll.

Det är de dramatiska texterna från skivan satt i en än mer dramatisk kontext. Daniel Nyström, Eva Melander, Davood Tafvizian, Ellen Jelinek och Christoffer Svensson framför stycken ur Höst side story, Pris, Jag väntar mig inget särskilt med posten, Hästens öga och Sagan om Siv.

Styckena varvas och blandas in i musiken. Kajsa Grytt sjunger Utdrag ur Sjävbiografi (replik till Ferlinghetti) och Eva Melander väntar sig inget särskilt från posten – men hon väntar på cancern. Anna von Haussfwolff ber om hjälp men ingen lyssnar i Öron och Daniel Nyström frågar vad Ellen Mattsson tror sig se i hans pärmar. Fantastiska Anna Järvinen rider ut ångesten och Lena Swanberg sjunger en duett med Jonas Kullhammars saxofonsolo i Två dikter till Ann-Christine.

Det är iscensatt vardagsångest. Det är precis på ytan, lätt skruvat så vi ska kunna se det – men så precist att vi vet precis vad hon skrev om.

Innan Britta Person revancherar sig fullständigt i Annika Norlins tonsättning av Åkej hörs en inspelad intervju med Sonja Åkesson där intervjuaren frågar henne varför hon är så pessimistisk. Men hon vill inte erkänna sig sån. Istället menar hon att hon är optimist som ständigt blir besviken. Precis så.

Och så jävla bra.