Globen är en jävla hockeyarena.

En. Jävla. Hockey. Arena. Med en fånig linbana på toppen.

Jag är övertygad om arkitekterna bubblade över av testosteron så till den milda grad att de bestämde sig för en byggnad som, trots sin runda form, bara skulle låta fyrkantiga och hårda ljud få utrymme. Och kanske vuvuzela-tutningar.

Globen är en usel konsertlokal. Det är mycket möjligt att Globen är en skitbra lokal om man fyller varenda kvadratcentimeter med hysteriska tonåringar. Det har jag aldrig upplevt. De konserter jag har sett på Globen har varit sisådär halvfulla. Ibland lite mer, men aldrig knökat. Då är Globen en usel konsertlokal.

Det jag däremot har upplevt i Globen är att det går att ta sig förbi Globens tillkortakommanden, även vid inte-knökfullt-arrangemang, om det på scenen är tillräckligt fångande. Min första konsert jag såg i Globen, Pet Shop Boys 4 maj 1991, var det. Sade, nästan precis på dagen 20 år senare, var det också.

Visst. I de hårdare stunder ser Globens icke-akustik till att basen mal och mullrar sönder alla nyanser och detaljer. Någon elgitarr för mycket här och där gör att det börjar klia på ett otäckt sätt. Men det här detaljer i den teaterföreställning som är Sades Stockholmsspelning 10 maj 2011. För det är faktiskt precis vad det handlar om. En teaterföreställning.

Likt Pet Shop Boys Performance-konsert för två decennier byggs de olika låtarna upp till scener. Det kanske inte går riktigt lika långt som det Neil Tennant och Chris Lowe skissade ihop med Derek Jarmans hjälp – en konsert med en tjugo minuters teaterpaus mitt i alltihop – men det målar effektivt över de svackor som finns.

Sades spelning kan nämligen vara något av det snyggaste och vackraste jag har sett på en konsert. Och med sett menar jag just det visuella. Utan att det egentligen händer särskilt mycket – det är inte lika stillastående som två timmars Kraftwerk exempelvis – så rasar de visuella intrycken över oss i publiken. Ridåer, backdropsfilmer och ljussättning har sannolikt aldrig använt lika konsekvent stilsäkert och übersnyggt i någon konsert jag har sett. Från golvuppstigningen i inledande Soldier of Love över film noir-vibbarna i Smooth Operator till den den storstadsglittrande avslutningen i Cherish the Day. Något som banalt som i princip är en super 8-hemmafilm blir en stor installation när vi nästan 8 000 som samlats i Globen känner att vi får titta bakom ridån, ett hemma hos-reportage hos en stjärna som sällan släppt allmänheten särskilt nära.

Och när Sade och hennes band kliver upp ur golvet känns det som att applåden som möter henne, från en publik som säkerligen snittar kring 40-strecket, är 26 års uppdämd väntan som till sist äntligen får släppas ut.

Och jag? Tja… En av planetens vackraste kvinnor (som trotsar allt vad tid heter och inte ser en dag äldre ut än 1984), med en av planetens mest makalösa röster som skrivit och sjungit några av sorgnaste, vackraste och innerligaste låtar jag hört. Den artist som jag förmodligen genomlevt fler ensammörka nätter med än någon annan. En artist som jag nu får se live för första gången.

Det är förstås dumt att tro att jag skulle kunna upprätthålla ens en illusion av objektivitet. Det inser till sist även jag i samma stund som Soldier of Love mullrar loss bultarna under oss.

Tyvärr påminns jag då om att Globen är en fullständigt usel konsertarena. Som i princip alla Globen-konserter jag sett är det framförallt basen som slår sönder allt annat. Och visst hade jag väl som sagt kunnat leva utan några av gitarrorgierna. Men jag vet inte om det beror på att en förtvivlade ljudtekniker till sist får ordning på balansen eller om det helt enkelt bara är så att jag vänjer mig, men problemen med söndermullrade basgångar försvinner under konsertens gång. Och även om ”tyngd” kanske inte är det ord man förknippar med Sade så har basen alltid hämtat kraft från den organiska myllan under den polerade ytan (som dyker upp om man börjar skrapa på ytan redan på debuten).

Men även med ett tajt band och en översnygg scenografi så krävs det mer för att fylla en arena. Särskilt en halvfull Globen. Och det gör hon. Sade. På något sätt. Före konserten diskuterade jag hennes röst. Om den klarar sig när den inte längre kan krypa ända fram till örat. Och det gör den. Inte så att den är fernissat felfri. Ibland svajar tonträffarna, men just det, solfläckarna som kontrast till det i övrigt milimeterperfekta arrangemanget, gör att spelningen inte känns som den koreograferade historia den egentligen är. Det känns som Sade. På riktigt.

Fick jag höra alla låtarna jag ville? Nej, förstås inte. Jag visste att jag inte skulle få höra Sades förmodligen allra största stund Never Thought I’d See the Day. Men eftersom jag inte tittade igenom spellistorna från konserterna som föregick Stockholm blev jag glatt överraskad några gånger. Glatt överraskad att två andra låtar fick följa med från Sades bästa album, underskattade Stronger Than Pride. Och framförallt att Sade gör en fullständigt förkrossande vacker Pearls med en lika självklar som enkel backdrop. Soul, i sin renaste form.

Bara det räcker för att jag ska förtränga alla skavanker som konserten må ha haft. Lägg till att vi får alla de väntade låtarna. Där jag kommer på mig själv med att bli som allra gladast över No Ordinary Love, den som vanligt borttappade låtraden till trots.

När de medverkande teaterbockat sig ut efter By Your Side funderar jag på vad som egentligen finns kvar. Av någon anledning är jag övertygad om att Hang On to Your Love skulle bli låten som skulle ta oss hem i majnatten, men istället blir det Cherish the Day framförd framför en Manhattan-skyline av Sade helt klätt i rött.

När Sade sedan, uppburen av publikens jubel, lyfts fem meter upp i luften på en snurrande pelare är det omöjligt att inte börja dra paralleller till bob hund. Inte musikaliskt. Men känslan av att musik kan skapa känslan av att allt är möjligt.

En känsla som inte ens en jävla hockeyarena kan rå på. Hur mycket den än försöker.

(När jag skrev min text inför konserten konstaterade forumveteranen Alias att Still in Love With You hade varit en betydligt bättre rubrik än den jag valde. Han hade förstås helt rätt. Därför använder jag den rubriken den här gången. Tack Alias.)

MER SADE

Min Sade-special från 2010

Sade-konserten som en Spotify-spellista